Jag är nästan förvånad själv

Idag har jag ju jobbat då. Första gången på drygt sju veckor, tror jag det blir.

På dagis, av alla ställen. Jag har alltid sett på mig själv som en icke barnkär person. Inte så att jag inte gillat barn, men jag har heller inte gillat barn. Trodde jag.

Men jag har kommit på att barnkär är inte ett måste för att jobba med barn. Och mitt sätt att definiera barnkär kanske inte stämmer med någon annan sätt.

Det är kul med barn. De är underhållande och kloka små varelser och ju äldre mina egna har blivit desto mer har jag uppskattat mindre barn.

Så. Jag hade det bra idag. Det var roligt, och väldigt stressigt. Tolv tvååringar vars främsta intressen var att slita saker ifrån varann och klättra så högt upp som möjligt.

Jag överdrev lite. Några nöjde sig med att få Pippi läst för sig tjugoelva gånger. Och denna någon skulle absolut få den läst av mig (vilket jag är omåttligt stolt över! Jag längtar efter att få läsa/sjunga Pippi för den lilla pluttan i morgon igen!)

Maten vi blev serverade var faktiskt riktigt god! För att vara avsedd för så små barn var den riktigt bra kryddad och smaksatt - hatten av för kocken. Och ljudnivån var helt okej medan vi åt. Jag hade fasat lite för det, men det gick hur bra som helst. Mindre bra gick det med alla snoriga näsor och slemmiga hostor - jag dog flera gånger. I morgon får jag lära dem hur man äter med sked och att man hostar i armvecket, tror jag.

Jag har aldrig förr torkat så många rinnande näsor som jag gjort idag. I morgon blir det väl blöjbyte också. Men det får ju gå det med. Måste ju göras.

Så länge jag slipper magsjuka så är jag glad. Sen kan jag gladeligen klä på och av ytterkläder för glatta livet.

Jag ska alltså tillbaka till samma ställe i morgon och jobba, då några fler timmar. Men jag börjar kvart i nio och det känns helt okej!

Det känns riktigt bra att göra nytta. Att vara behövd. Och tjäna pengar. Inte mycket pengar, men lite. Och det är bättre än inget.

        .