Nu måste jag sova!

Jag fick nästan tvångsavsluta mig själv där jag höll på att skriva. Det känns bra igen. Nu hoppas jag att det fortsätter kännas så.

Jag har skrivit, skrivit om, raderat, skrivit, skrivit om... Totalt har texten minskat rejält, men jag tror å andra sidan att det som är kvar är mycket bättre än det jag tagit bort. Jag har skalat EN VÄLDIG MASSA och ändå framgår det av texten vad jag vill ha sagt. Det säger en del om alla överflödiga förklaringar som jag strösslar min text med. (Eller om hur dum jag tror att jag är, som kanske inte begriper vad det är jag menar, när jag ska redigera? Suck.)

Jag måste lära mig att det är för andra jag skriver den här, eftersom jag vill bli läst, och då måste andras läsupplevelse vara i fokus och inte min skrivupplevelse.

Men oj vad jag inte vill gå och lägga mig och sova nu, vad jag vill fortsätta skriva! Men det kanske är bra att jag hejdar mig när jag kommer igång lite för mycket. Så att det inte blir som förra gången, tio-tjugo-trettiotusentals ord i onödan. Men det är väl det som är att skriva? Att man lär sig.

Åh, käre gode gud gör så att den här positiva känslan finns kvar när jag vaknar i morgon! Och att jag inte upptäcker att jag skrivit ännu lite mera blajj, för det skulle bli så jobbigt då.
        .