Kvällens goda gärning

Lika bra att berätta nu, när datorn ändå är igång istället för att vänta till i morgon.

Efter jobbet gick jag för att möta yngsta dottern efter träningen. Vid sidan om en gångväg, nedanför en slänt som är poppis att åka pulka i, ligger två figurer. Blick stilla ligger de och jag tror först att det är några kvarglömda pulkor. För inte kan det väl vara två människor som ligger orörliga intill stolpen?

Efter några korta ögonblicks överläggande med mig själv går jag dit, och ser att det är två barn som ligger på marken, med pulka och tefat intill sig. Först tror jag att de skojar med mig, men när de ligger kvar, utan att svara blir jag rädd. Jag petar på dem och ropar på dem. Jag ser mig omkring och får syn på en man vid en bil vid en garagelänga. Ropar till honom och frågar om det är hans barn, tänkte att det är honom de skojar med. 

Mannen kommer emot mig och skakar på huvudet. Nej, de är inte hans. Vid det laget börjar barnen öppna ögonen och svara på tilltal, sömndruckna, lite omtumlade och lite frånvarande. De kan ställa sig upp, det går långsamt. Den ena har ont i benet och huvudet, den andra har ont i ena axeln. Vi börjar gå åt det håll de pekar att den ena tjejen bor. 

Jag bär pulkorna och följer med in i hallen hos den ena flickan. Mamman ser oförstående ut, och jag kan förstå reaktionen.

Den andra flickan bor i centrum och dit är det kanske fem minuter att gå. Vi hinner prata en del. Hon berättar vad som hände och hon tror att de har legat nästan en halvtimme, åtminstone kändes det så, sa hon. Hon sa också att hon vaknat och sen somnat igen. 

Hon frågar vad jag heter och hon berättar att hon går i fyran och att hon och den andra tjejen är bästa kompisar. 

Hennes mamma var otroligt tacksam när vi kom. Tackade så mycket för att jag tagit mig an tjejerna - kompisens mamma hade ringt och berättat. Jag svarade att det var ingenting att tacka för - jag hade önskat att någon gjorde detsamma om det varit något av mina barn!

Det känns så bra och jag är så glad att jag gick den lilla lilla omvägen för att se vad det var som låg vid sidan av gångvägen. Så nära det var att jag tänkte att det bara var pulkor, eller annat skräp.  

Lite obehagligt var det att hitta två orörliga kroppar och vara den som försökte få kontakt. Det var inte särskilt många tankar som snurrade i mitt huvud innan de svarade på tilltal, eller ens öppnade ögonen - men desto mer känslor som rusade runt inom mig.  

.