Välkommen december!

Äntligen december och advent! Äntligen månaden då det vänder och går mot ljusare tider igen. Som jag har längtat. Den här hösten har varit ovanligt mörk och dyster. (Mycket pga att jag saknar min syster som flyttat till USA.)

Men jag har kommit igång med träningen, och promenader (vilka kunde bli både fler och oftare), och har för avsikt att fortsätta så. Tids nog kommer väl våren och sommaren och värmen igen.

Världshistoriens mörkaste månad äntligen till ända!

Igår, sista fredagen i november, tittade äntligen solen fram efter att ha varit borta i evigheter. Alla blev med ens mycket gladare och lyckligare, och fredagen blev en av de bästa på länge.

Idag är det sista november och i morgon är det första advent. Det ska alltså pyntas med ljusstakar och stjärnor i huset. Äntligen!

I år förstår jag alla som tjuvstartat med adventspyntet, och jag förlåter dem helhjärtat. De är dessutom  fler än någonsin tidigare.

Enda bra saken med november är att den har gått snabbt.

Måtte vintern gå lika fort.

Bara ett fåtal mörka dagar kvar

Har vi någonsin tidigare haft en lika mörk och dyster november? Jag fick se några minuter av sol när jag var i Vadstena för två veckor sedan, i övrigt har det varit regn och grått eller dimma och grått. Urtråkigt. Jag längtar efter solsken!

I år förstår jag alla som tjuvstartar med adventsljusstakar och stjärnor - och jag förlåter dem. Är nästan sugen själv på att lysa upp mitt hem ... Men jag ska vänta till på lördag. Istället frossar jag i levande ljus.

Tre dagar kvar.

Tjejhelg!

Jag är nyss hemkommen från årets tjejhelg. Denna gång i Vadstena.

Vi åkte först till Omberg där vi gick en promenad på ca 7 km (kanske mer) och fikade runt en eldstad, som inte var tänd, med utsikt över ett grådisigt Vättern. Väldigt mysigt och trevligt! Trots lite duggregn emellanåt. Men bra kläder och gott humör ...!

Därefter åkte vi till Vadstena klosterhotell, fick våra rum som var belägna i slottsflygeln en bit från själva hotellet. Vi hann ta det lite lugnt och fixa iordning oss inför middagen. (Hotellet hade redan ordnat med rumsfördelningen för oss.) Bubbel i rum 3 och sedan taxi, som hotellet ordnade och stod för, till middagen.

Oxfilé med potatiskaka till huvudrätt och blåbärspannacotta till efterrätt. Jättegott! Och väldigt lagom stora portioner. Och gott vin till.

Efter maten var det dags för spa. Så himla skönt att göra det på kvällen ... tassa omkring i mysbelysning i badrock och dricka champagne (!) och sjunka ner i de olika poolerna - en sval, en varm och en med bubblor utomhus under bar, svart himmel.

Rent och fräscht överallt och väldigt trevlig personal. Sköna sängar och nästan perfekta kuddar. Jag sov ovanligt gott för att vara borta!

Frukosten i Kungasalen var riktigt god.

Vadstena Klosterhotell kan jag varmt rekommendera. Och Vadstena vill jag gärna uppleva igen, på sommaren!

Idag, söndag, var allt stängt förutom klosterkyrkan där vi gjorde ett besök - imponerande byggnad från 1300-talet! Ett gulligt fik som var öppet hittade vi också efter att ha promenerat omkring och tittat i denna gulliga lilla stad. Efter en god och trevlig fika var det dags att bege oss hemåt igen.

Som vanligt blev det en väldigt mysig och trevlig helg med massor av prat och skratt (och som jag behövde det!) med mina äldsta vänner. Vi har känt varandra i mer än 30 år ... herregud! Och några
så länge som 40 år. Inte klokt ju.

Inte konstigt att vi har samlat på oss en massa roliga minnen genom åren.

Livet

Det rullar på, livet. Ibland känns det bra och ibland är det skit. (Hormoner.)

Om bara några dagar kommer sonen hem efter sin åtta veckor långa utlandspraktik. Jag längtar ihjäl mig. Jag var dessutom bortrest när han åkte så för mig har det blivit nio eller tio veckor utan honom.

Bara att vänja sig antar jag.

Skrivandet känns bra. Förvånansvärt bra, faktiskt. Undrar om jag lurar mig själv ...?

Jag satte igång att skriva på onsdagen, tror jag, efter att jag kom hem från syrran i USA och sedan har jag skrivit nästan varje dag.

Fortsätter jag så här i samma takt och med samma positiva känsla kommer jag kunna vara klar med utkastet vid nyår. Jag vet, ni har hört den förut ... men man måste ju hålla uppe hoppet. Säger de.


Och så har vi det här hormonella eländet ... och lite annat elände som jag kanske får anledning att återkomma till. Kan behöva lite hållna tummar och så, men det kommer säkert att bli bra.


Till helgen är det dags för den årliga tjejhelgen - det ska bli jättekul. Det var länge sedan jag såg fram emot något så mycket. (Bortsett från resan till min syster tidigare i höstas då.)

Dagens skrivarplats

Äntligen är jag på gång igen!

Sommaren gick åt till annat än skrivande, hösten rivstartade med jobbjobbjobb och sedan var jag i USA i tre veckor. Ingenting blev skrivet på många månader.

Men, när jag kom hem återgick jag till att vara "bara" timvikarie. Efter en veckas återhämtning. Det här med jetlag är påfrestande ... 

Tack vare några lediga dagar i veckan har jag äntligen tid och ork att ägna mig åt mitt skrivande igen. Och det är ju det jag vill göra. (Tror jag.) Åtminstone känns det så nu.

Det har gått bra med skrivandet, tack och lov. Det känns både roligt och givande, och stundtals blir jag nästan ett med min karaktär, och jag älskar den känslan även om det är lite jobbigt att känna mig frånvarande i det verkliga livet.

T som i tungt

I morgon ska sonen på begravning. Det är en jämnårig kompis som ska begravas. En kille som blev rånmördad tidigare i somras.

Rånmördad. Jag är nog fortfarande lite i chock. Kan knappt förstå.

Jag kan nästan inte skriva det här utan att börja gråta. Jag kände inte killen och min son var inte jättenära vän med honom, men de gick på samma skola, hade gemensamma väldigt bra kompisar och hade umgåtts en del. Enligt sonen var det en jättebra och trevlig kille. Och nu är han död. Mördad.

Aldrig tidigare har ett dödsfall av en för mig okänd person berört mig så mycket. Jag har gråtit så många tårar över ett liv som inte fick fortsätta.

När skolstarten ägde rum för några veckor sedan saknades det en kompis. Till våren när de tar studenten är det en elev som saknas bland de andra.

18 år. Alldeles för tidigt att dö. Att bli dödad, rånad och mördad.


Alla mina tankar till pojkens föräldrar. Måtte de ha styrkan att klara av morgondagen och alla andra dagar, utan sin son.

Skrivarfunderingar

Hela sommaren gick utan att jag skrev ett enda ord på manuset. Jag öppnade dokumentet till slut och ändrade om lite i en mening, men det var allt.

Det känns sådär att ha misslyckats med att prestera som jag hade tänkt.

Själva innehållet känns också lite sådär ...

Jag tror att manuset behöver skrivas om ganska rejält. Kanske helt och hållet. Och det känns ... övermäktigt och ... tråkigt.

Jag funderar på att lägga det i malpåse ännu en gång och ägna mig åt något helt annat ett tag. Kanske ta tag i gamla idéer och utveckla dem, eller försöka komma på något helt nytt.

Men vad? Och hur?

Morgonpromenader with a view

I den bästa av världar, alltså om jag vore lite mer teknisk och/eller hade lite mer tålamod, då skulle bilder och text hamna i kronologisk ordning. Jag skulle ta mer er på promenaden och berätta vad vi ser och upplever under tiden ...

Men istället får ni hålla till godo med att bilderna är blandade och inslängda i det här inlägget.

Man börjar rundan med att gå upp för en backe ... efter ca hundra, tvåhundra meter kan man välja att fortsätta antingen rakt fram, upp på berget eller svänga av till höger och gå på en platt väg rakt österut. Mot soluppgången.

Medsols eller motsols alltså.

Jag föredrar att vika av till höger och avsluta med den långa backen sist på rundan - då får jag vacker utsikt över Benidorms skyskrapor. Och en anledning att sluta springa. Om jag avslutar med platten är jag nästan tvungen att lägga in en snabb spurt.

Här syns Benidorms charmiga höghus, ca en mil bort. Vyn gör sig - förstås - bäst i verkligheten.

De många och pampiga bergen finns runt omkring oss. 

De är vackra och skiftar i färg under dagen, allteftersom solen flyttar sig.

Nästan mitt på rundan står ett gammalt och charmigt johannesbröds-träd (carob-träd).

Om jag inte minns helt fel, och att det är ett annat slags träd?

Vet inte varför men jag får alltid en stark lust att krama den gamla stammen. (Har inte gjort det, dock. Än.)

Den här vyn ... mycket mer magisk i verkligheten, som ni förstår. Den måste upplevas på plats!

Samma vy men vid annan tidpunkt. Inte fullt lika magisk, men fortfarande vacker. Till höger breder Medelhavet ut sig, men jag har ingen bild på det i detta inlägg. (En miss, jag vet.)

Här är den långa nerförsbacken när man går högervarv.

Till vänster, utanför bild, ligger Benidorm, men M-huset skymtas här.

Jag borde valt lite bättre bilder inser jag nu. (Jag skyller på att trötthjärnan inte är van att arbeta.)

Så här ser det ut när vi kliver ut i terrängen bakom vårt hus. Vi får gå ca tvåhundra meter på en mysig stig täckt med tallbar tills vi kommer fram till vägen och backen.

Det är en ynnest att ha så vackra promenadstråk alldeles inpå huset.

Det kommer inte dröja länge innan jag längtar efter mina vackra och lagom varma och sköna morgonpromenader igen.

Hej huset!

Efter tre dagar i bil var vi äntligen framme.

Det var lite stökigt de första dagarna.

Men det blir så med fyra personer på ganska liten yta ...

Godmorgon från takterrassen. 

Hej Medelhavet! Hej Calpe-klippan!

Äntligen!

Sur le Pont d'Avignon on y danse ...

Vår resa startade 05:47 när bilen rullade iväg från vår uppfart. Hemma låg sonen och sov ... eller om han var vaken och sa hejdå? Jag minns faktiskt inte nu. Hur som helst. Vi lämnade honom hemma. Liksom epoken med min syster och hennes familj som vår närmsta granne. Mer om det i annat inlägg.

Vi körde söderut, såklart, över Malmö och bron till Danmark. Kom med en tidigare färja än vi hade räknat med och vips befann vi oss i Tyskland. Stundtals gick det fort på Autobahn, stundtals stod vi still. Köer till förbannelse. Vi förlorade åtminstone två timmar på att bara stå still. Däremellan rullade vi sakta, sakta.

Till slut kom vi i alla fall fram till vårt första stopp. Heidelberg. Fint hotell och bra frukost.

Dag två tog vi oss ännu längre söderut och in i Frankrike. Provence - där doften av lavendel letade sig in i bilen - ljuvligt! Vi fick även vara med om häftiga skyfall.

Andra natten bodde vi i Avignon och jag fick äntligen se bron! Men tyvärr inte dansa på den.

Här borde det stå något intressant historiskt om denna gamla stad. Ni får googla.

En vacker stad som jag gärna besöker igen.

Det var för övrigt även här "gränsen" för cikadorna gick. Norr härom hördes de inte, men härifrån följde ljudet hela vägen till La Nucia.

... on y danse, tous on round.

Två dagars jobb ...

... och jag är helt slut! Och då har det ännu inte kommit några elever! Jösses.

Är väl ovan att aktivera mig bland folk, och vara skärpt, antar jag? Ovan vid att ha "riktiga" kläder och ta mig till en arbetsplats.

Vänjer mig väl snart. Om inte annat så lagom tills jag går på semester igen ... fyra veckor och en dag kvar.

Snart ska jag även försöka knåpa ihop min reseberättelse. Det kan vara kul att ha om några år. Och med lite tur vill någon annan läsa den också.

Semestern i korthet

Sommaren 2019 blev vår längsta utlandssemester någonsin.
Det var också året då vi bodde in oss i vårt nya (fast gamla) hus och bekantade oss med omgivningar na på Costa Blanca.

Vi bilade ner, maken, döttrarna och jag.

Efter en vecka flög äldsta dottern hem och några dagar senare kom sonen ner.

Efter två och en halv vecka av solande och badande flög han hem igen medan vi övriga tre var kvar och höll ställningarna i drygt en vecka till.

Förutom bad och sol har veckorna präglats av diverse husfix - möbelinköp mm; morgonpromenader och några eftermiddags-dito; restaurangbesök och utflykter. 

Fler och utförligare inlägg kommer inom kort.

Ett kort litet inlägg i sommarslutet

Tänkte försöka skaka liv i den här slumrande bloggen, och hade tänkt göra det genom att visa bilder från semestern men Blogger och Bilder samarbetar inte just nu, och jag behöver mer kaffe innan jag ens orkar tänka tanken på att lösa problemet.

Juni 2019

Har vi någonsin haft en lika skön juni som i år? Kanske förra året då, men i år har vi inte haft fullt lika varmt och det har dessutom kommit lite regn.

Det har blivit en hel del kaffe (och bubbel!) i min fina dagbädd, både i sol och i skugga. Morgonkaffet i skuggan av eken är svårslagbar.

Nu har vi gått in i en betydligt svalare månad och de har lovat en del regn - men hittills har de inte riktigt hållit sina löften. Dåligt ... jag vill ju ha massor av vatten i tunnorna igen.

Favoritmorgon

Som alltid vaknar jag tidigt och jag älskar det. Att få tassa ner och fixa kaffe i lugn och ro är bland det bästa jag vet. Helst när jag befinner mig i ett av våra fina smultronställen ... för tillfället i det som skänker mest avkoppling och lugn och ro. 

Solen letar sig ner genom kastanjens bladverk och in genom spetsgardinerna. Fåglarnas ivriga kvittrande hörs genom fönstren. Även göken! Ibland dunsar en humla mot rutan. I övrigt är det tyst och stilla. Precis som jag vill ha det.

Kaffet är upphällt med en skvätt grädde i favoritkoppen, Rörstrands Tellus och på bordet ligger den fina duken jag fick av farmor för många år sedan. I favoritkombinationen vitt och grått.

Jag är oerhört lyckligt lottad, även om jag just idag skulle vilja byta ut alla mina bråkiga hormoner mot mer stillsamma och glada.

Det går upp och det går ner

Jag har kanske nämnt det förut att mitt inre åker bergochdalbana. Min kropp huserar ett helt jäkla nöjesfält. Den däringa åldern, ni vet.

Hur som. Terminen är slut och jag 'skolkade' från avtackningen. Men till mitt försvar: får man veta samma morgon att man förväntas komma på kvällsmöte, då är risken stor att man redan är uppbokad på ett efterlängtat spinningpass. (Och ja, jag HATAR att stå inför folk.)

Trots skolk har jag blivit tillfrågad om att fortsätta i höst, tills en personal är tillbaka efter föräldraledighet. Jag ska vara med och stötta upp under inskolning. 71% ska jag jobba, vilket känns hanterbart. Dock varje dag i veckan.

Efter den månaden (ev längre) går jag nog tillbaka och blir timvikarie igen. Alternativt hoppar in fasta dagar om det behövs. Oklart om det blir på nuvarande skola eller den förra. Det återstår att se.

Konstigt med mig ... ibland har jag ett enormt kontrollbehov och måste veta exakt hur vissa saker ska bli. Men när det kommer till jobb känns det bra att det ligger som ett helt oskrivet blad ... (Kanske för att jag vet att det finns gott om jobbmöjligheter som vikarie!)

Nationaldagsmorgonen levererar

Första koppen morgonkaffe intogs i min nya dagbädd - för dagen pimpad med (lite för tunn) madrass, överkast och kuddar. Visst är den snygg!? Jag älskar den och vill hitta liknande möbler till Spanien också.

Idag ska det bli varmt. Hittills varmaste dagen, tror jag. Tur att det blåser en del ... Men himla dumt att jag har huvudvärk (tredje dagen i rad med dov värk) ... jag hoppas att den försvinner med nästa kopp kaffe.

Manus-funderingar

Blir man någonsin nöjd med ett manus? Kommer man till en punkt när man känner att man är klar och att det inte finns några andra ändringar att göra och inga fler idéer till förändring?

Jag har börjar tvivla på manus 2 på sistone. Tänkt att vissa delar kanske borde ändras lite, eller skrivas om. Nu tänker jag att hela alltet kanske borde skrivas om, från början, och att jag innan jag sätter igång ska ha klart för mig vilka delar som ska vara med ... men vad ska vara med och vad kan jag skippa? Vilken är den röda tråden, vilka är problemen, hindren eller motgångarna? Och svårast av allt - hur ska jag kunna kill some darlings?!

På det här sättet kommer jag aldrig att bli färdig. Men jag har väl egentligen inte bråttom. Och jag vill att det ska bli en riktigt bra roman. Om jag bara tänker till och koncentrerar mig har jag alla förutsättningar att lyckas. Okej, nu var jag kanske övermodig, men man måste sikta högt!

Lyckligt lottad

Bilderna är från igår, 19 maj. 

Det hade regnat under morgontimmarna och det doftade underbart ute. 

Senare under dagen blev det högsommarvärmen och nästan vindstilla ett tag. Faktiskt för varmt i solen!

I skuggan var det dock ljuvligt. 

Jag är väldigt lycklig som har en trädgård, stor altan och ett växthus (även om just det borde vara minst dubbelt så stort!)

Nedräkningen har börjat!

Det är tre veckor och tre dagar kvar av den här terminen, sedan väntar ett långt och härligt sommarlov där jag ska umgås med min syster, träna, skriva och åka till Spanien med delar av familjen.

I augusti flyttar syrran och hennes familj till USA ... känns sådär när man är bortskämd med att ha henne i huset bredvid. Undrar om de nya hyresgästerna är bekväma med att ge mig sin dörrkod så att jag kan gå in och låna mjölk eller ägg om jag behöver ...?

Enda fördelen med att ha henne i USA är att jag kan åka dit och hälsa på.

Men det är långt till augusti, även om tiden går vansinnigt fort. Först ska vi hinna jobba färdigt - det betyder att vi har sällskap varje morgon eftersom vi jobbar på samma skola. Vi ska träna oss riktigt fitta inför semestern! (Eh ...) Och vi ska hinna med champagnekvällar på deras balkong, och vår. Eller i vårt uterum om (när) knott och mygg kommer.

Innan terminen är slut ska vi hinna med minst en tur till torpet i Småland. För att greja lite, och koppla av.

Äldsta dottern tar studenten också! Och det ska självklart firas. Dessutom fyller hon 20 bara några dagar senare. Massor av festligheter på gång!

Mitt i sommaren packar vi bilen och kör ner genom Europa. En natt i Tyskland och en i Frankrike (Provence!) och många timmar i bil senare är vi äntligen framme i Spanien.

Sedan, många veckor senare, kommer hösten som ett oskrivet blad.

Vändning snart?!

Fick höra idag att det ska vara ett möte inom kort ... saker är på gång som kan innebära en förändring för mig. (Men det kan lika gärna betyda att det inte omfattar mig - jag vet inte ännu.)

Oavsett om jag påverkas eller inte är det spännande för det gäller en person som jag verkligen värnar om, och som jag hoppas av hela mitt hjärta att det kommer att bli bra för! Riktigt bra hoppas jag att det blir.

Det gäller att alla inblandade jobbar åt samma mål. Tänker de på det? Klart de gör, men agerar de därefter? Vet ej ... viljan finns nog, men frågan är om resurser och tid finns. Och i vissa fall ork.

Vi får se. Jag håller mina tummar för att det blir bra.

Hur det blir för mig är mindre viktigt, jag klarar mig oavsett, jag har saker att göra. Men det skulle vara väldigt roligt och intressant - och spännande - att få vara med på resan.

Som sagt, vi får se. :)

Fem veckor termin kvar

Snart är det sommarlov. Men i skrivande stund känns det inte som 'snart' utan snarare evighetslänge.

Våren som kom och som tillfälligt övergick i sommar har nu fått ett bakslag och gett oss vinter igen. Snö på marken när man vaknar, frostskadade nyplanterade dahlior (att jag inte lär mig!?) och saknade, borttappade (?) fingervantar som gör att kölden känns ännu mycket värre än vad den är.

Ja, jag är grinig. Vinterdeppig all over again.

Och samtidigt oroas jag över det alldeles för torra klimatet. Varför får vi inget regn? Några småskurar bara, som visserligen fuktar växterna lite men som i övrigt inte gör särskilt stor nytta. Hur ska sommaren bli? Jag hoppas nästan på en kall och eländig sådan ... trist för mänskligheten, bra för miljön.

När jag slutat jobba ska jag till gymmet. Efter det hoppas jag att mitt humör är lite bättre. (Eller gärna mycket bättre.)

London!

Min syster och jag har en ganska lång tradition av att åka till London tillsammans. 

I år tog vi med oss mina två tonårsdöttrar på resan. Det blev några helt fantastiska dagar. 

Tyvärr ställde miljödemonstrationer till det för busstrafiken och oss. Synd att de inte lät kollektivtrafiken rulla och hejdade vanlig biltrafik ... 

Vi hade det väldigt bra, men hade haft det lite bättre om bussarna hade rullat som de skulle. Men en bra grej var att vi fick väldigt många steg i benen istället. 

London var som vanligt underbart i april!

En tur till Piccadilly Circus, Trafalgar Square och Themsen är ett måste när man har en förstagångs-besökare med sig (äldsta dottern).

Vackra fasader finns det gott om.

A room with a view.

Självklart blev det morgonpromenader i parken. För syrran och mig. Tjejerna sov.

Nu blir det tyvärr några års uppehåll i vårt London-resande. Syrran flyttar med sin familj till USA i sommar och blir borta minst två år, kanske tre (men det hoppas jag inte).

Hoppas också att tjejerna vill följa med oss fler gånger - det var fantastiskt roligt att ha de med. Dels för att få visa "vårt" London, men också för att de är så himla härliga att umgås med.

Första aprilveckan

Det har varit en bra arbetsvecka. Lite annorlunda men bra. Bäst var igår när jag utförde en liten god gärning, som togs emot med en enorm tacksamhet. Ska påminna mig själv om att göra fler goda gärningar. Hela jag blev glad av att göra en annan människa glad.

Igår kväll la jag mig vid 21:15, och trots övertrött - eller kanske pga av just det, tog det en stund att somna, men strax innan 22 sov jag. Huvudvärk hade kommit smygande också och det oroade mig lite ... var det dags för migrän igen, efter två helger utan?

Idag vaknade jag 05:30 utan huvudvärk. Hurra! Kände mig tillräckligt utsövd och pigg för att gå upp och sätta igång en tvätt.

Nu är tanken att jag ska skriva lite och sedan ska det grejas i trädgården igen.

Jag fullständigt älskar den här tiden på året! (Och det faktum att tillvaron känns aningens bättre gör inte saken sämre direkt. Tacksam!)

Då var det april

Igår såg äldsta dottern årets första vitsippor! Jag ska spana efter dem idag. Älskar när vitsipporna kommer! Då dröjer det inte länge innan det grönskar - knopparna är redan stora på syrenerna. Äntligen äntligen äntligen!

I övrigt är det lite sisådär med det mesta, men det rättar förhoppningsvis till sig. (Värst är nog hormonhelvetet som åker bergochdalbanor - i plural - i min kropp och ställer till oreda.)

Om en vecka och sex dagar åker jag till min favoritstad (London) med mina favorittjejer (mina döttrar och min syster). Det ska bli såååååå roligt!

Sedan är det påsk och om den är varm och skön kanske vi åker till torpet. (Eller var det något annat då? Minns inte. Annars blir det senare.)

Efter påsk är det inte många hela arbetsveckor och sedan är det dags för äldsta dotterns student och 20-årsuppvaktning. (Vi kör dessa på samma dag.)

"Åh, om bara inte ..."

Tillvaron* är på det hela taget riktigt bra just nu. Men det hade varit ännu bättre om bara inte (... det kan jag inte berätta, inte än).

Skrivandet går sådär. Inte dåligt men lite trögt. Fast det går visserligen i perioder, ibland känns det jättebra och ibland kasst. Däremellan känns det helt okej.

Jobbet går lite sisådär just nu men jag hoppas att det är tillfälligt bara och att det snart går jättebra igen. För jag trivs väldigt bra med det jag gör.

Träningen går bra och jag hoppas verkligen att det kan få fortsätta så.

Våren är på gång med små stormsteg och det känns fantastiskt.

Allt* hade varit riktigt bra "om bara inte ..."!


*hormonerna är åt helvete men det har med åldern att göra

Att skriva dåligt eller att skriva onödigt?

Jag har sedan någon vecka påbörjat redigeringen av manuset, och det har känts ganska bra, tills igår när jag kom till ett kapitel som nästan gav mig en klump i magen. Det var uselt, kasst. Segt, dåligt skrivet och väldigt tråkig läsning. Hade jag inte vetat bättre skulle jag tro att författaren drev med mig som läsare, eller i alla fall inte tog mig på allvar.

Plötsligt började jag tvivla på mig själv igen - är hela manuset uselt; har jag bara inte upptäckt det förrän nu??!

Men idag, efter en natts sömn och ett skönt yogapass, kunde jag sätta fingret på vad som felar: Det är en "transportsträcka". Ett stycke text som innehåller saker som inte måste finnas med. Eller som kan skrivas om.

Jag måste lära mig att Allt inte måste förklaras för läsaren, läsaren är smart nog att förstå vissa saker utan att jag förklarar dem.

Det känns lite skönt faktiskt. Nu vågar jag fortsätta redigera.

Åt rätt håll

Solen skiner och fåglarna kvittrar. Vi går definitivt åt rätt håll. Det är en väldig tur det.

Ett litet försiktigt steg i rätt riktning

Vågar inte ropa hej på långa vägar, men ...

• Jag har börjat redigera manuset. Borde väl börja med att läsa en gång och sedan börja om med själva redigeringen. Men jag är ... eh ... lite otålig.
• Jag har kört yoga på morgonen och femton minuter styrka (sjukgymnastikövningar)
• Heja mig!

Testar med ny omstart

Igår fick jag veta att jag inte klarade tentan. Jag blev oväntat ledsen över resultatet. Förvånansvärt ledsen faktiskt. (Misstänker starkt att det är kopplat till hormoner. Ni vet ... det där som kvinnor som passerat 45 går in i och drabbas av ...)

Hur som helst. Jag grät mot makens axel en stund och tog mig sedan samman. Herregud! Folk drabbas av tragiska besked varje dag - sjukdom, dödsfall, skilsmässa. Och jag grinar över en tenta?!

Kursen är inte ens viktig för mig. Jag tänker inte läsa någon fortsättning och tänker inte läsa pedagogik för att bli svensklärare heller. Jag anmälde mig till den för att se om jag kom med. Trodde först att jag inte ens var behörig för sjutton!

Jag har gått den för att jag älskar svenska, älskar att skriva och tycker att grammatik är både vackert och kul. (Ackusativ, predikativ, pluskvamperfekt, adjektiv - som poesi i mina öron. På riktigt! I love it.)

Dock tycker jag att språket i vissa akademiska texter är bra tröglästa och lite högtravande. Medan vissa texter är bättre, ska tilläggas i rättvisans namn.

Hur som helst. Omtenta tänker jag inte skriva, för att jag varken vill, orkar eller hinner. Och för att jag inte behöver.

Kanske tänker jag gå någon annan kurs i framtiden, för jag gillar att läsa på universitetet - det är spännande och lärorikt (trots all onödigt stelbent skriven text som ska läsas). Men då ska det handla om något som kan utveckla mitt skrivande lite mer.

Nu kom jag ifrån ämnet lite.

Jag ska göra en ny rensning och röjning i arbetsrummet. Det har stökats till sedan förra röjningen. Och jag behöver också rensa i tvättstugan. Kanske blir det lite Feng Shui-fördelar över det hela. Hela universum ska veta att det behövs just nu.

Den där omstarten ...

Det blev ingen omstart. Inte av något. Jag står fortfarande och stampar på samma punkt och trampar samma vatten. Men! Jag tycker att jag anar en ljusning, en vändning.

Kanske är det uppgången som alltid följer efter en nedgång, kanske är det mitt sätt att tänka, kanske är det krämen med bioidentiskt progesteron som jag började använda igår. Eller en kombination.

Det spelar ingen roll vad eller vilket, huvudsaken är att jag mår bättre och känner mig lättare i sinnet.

Dock har jag feber, vilket bidrar till det lite sämre måendet. Å ena sidan jättejobbigt för jag är så känslig för feber, å andra sidan jätteskönt för då vet jag anledningen.

Helgen som kommer strax är helt obokad. Det är det bästa jag vet - att få bestämma helt själv vad jag vill göra eller inte göra. Skriva, plugga, slappa, träna, promenera med någon vän? Lite av varje, inget av det? Åh, vad härligt det är.

Allra bäst är att sonen kommer hem efter en vecka i Åre, och maken kommer hem efter några dygn i Cannes. Familjen blir hel igen.

Kanske är det vad jag behöver för att orka med den där omstarten som jag så väl behöver. Kanske kommer den helt av sig själv. På måndag vill jag vara den där glada, positiva och leende personen igen. Som har ork och lust och handlingskraft och som kan föra över lite positiv energi till andra. Kanske och förhoppningsvis.

Svara på kommentarer går inte

Varför kan jag inte besvara kommentarer i bloggen? Jag kan inte ens lägga en kommentar till mitt eget inlägg. Varför i hela friden är det så?!

Starta om, börja om

Måndag. Ny vecka, nytt oskrivet blad.

Typ.

Fast nej, så himla oskrivet är det inte men det känns bra att låtsas som att det är det.


Jag behöver starta om med det mesta just nu och tänker att måndag är en bra dag att göra det.

Träningen - planera och sätta igång
Kosthållningen - äta nyttigare
Sjukgymnastiken (faller kanske in under träning) - säger sig självt
Städning och röjning hemma - behöver inte heller förklaras

med mera, med mera.

Helgen - upp som en sol, ner som en pannkaka

Utan att gå in på några detaljer (vill inte hänga ut någon eller några) kan jag berätta att den här helgen varit minst sagt varierad.

Det började storartat med ett skönt styrketräningspass i fredags. Jag känner hur jag långsamt blir starkare, trots att jag haft ett upphåll på nästan tre vekor. (Uppehåll i två, körde ett kort pass och sedan en veckas slapphet till efter det.)

I går körde jag dotter till två olika spelningar/träningar. Kändes som att jag inte gjorde annat än körde bil och/eller satt och väntade i bilen.

Idag började jag dagen med ett skön promenad i trevligt sällskap. Regnskuren som kom precis innan jag skulle gå ut gick snabbt över och sedan kom inte en droppe.

Men så blev det eftermiddag och kväll och allt gick utför. Ett jävligt dyrt utför också.

Men shit happens.

(Och det kunde dessutom varit mycket mycket mycket värre. Jag försöker tänka på det.)

Lust att skriva

Jag känner lust att skriva, och färdigställa, manus 2 nu. Det var länge sedan jag kände så. På sistone har det mest känts motigt och jobbigt, och tvivlen har infunnit sig. Men igår skrev jag faktiskt en hel del och det kändes både roligt och bra.

Jag ska försöka få in lite bra rutiner kanske ... rutiner är bra.

Och att göra kursuppgift i god tid är också bra. Idag har jag suttit i två timmar och transkriberat! Inte helt lätt kan jag berätta, helst inte när två personer talar i mun på varandra! Men det är faktiskt riktigt roligt.

Nu ska jag skriva manus en stund.

En ovanligt skön tisdag

Idag blev det pga anledningar inget jobb utan jag fick promenera hem igen. Det gör mig inte det minsta! Tvärtom. Jag hinner plugga, skriva, tvätta och kanske plantera om lite plantor och promenera, innan det är dags för min svenskkurs ikväll.

Nackdelen med att jag får en massa tid är att jag tror att jag får ENORMT mycket tid och hinner inte en bråkdel av allt jag planerar och/eller drar igång. Men känslan är väldigt skön!

Lite fler bilder

Kök och vardagsrum. (Som ju synes ...)

Baksidan, perfekt att sitta på när det inte är sommar. Eller tidiga sommarmorgnar om det skulle blåsa på taket. 

Vårt lilla men väldigt mysiga kök.

Framsidan kan man sitta på om man är sällskapssjuk. Eller vill njuta av praktfull blomster. (Måtte inte den nye grannen rensa bort sin jasmin, som inte syns i bild.)

Vårt spanska smultronställe!

I lite drygt en vecka har vi ägt det här söta lilla radhuset i Spanien.

Utsikten från takterassen. Svårt kanske att se på bilden kanske, men vi ser Medelhavet! Och klippan i Calpe.

Framsidan med entrén.

Invändigt.

En bougainvillea växer vid grinden. Den klipptes ner rejält i höstas, men förväntas vara i full blom när vi kommer ner i sommar. Lovely!

Här syns grannens generöst blommande bougainvillea. Hos grannen till höger växer en ljuvligt doftande jasmin.

Ett lite (mycket) ovanligare sportlov

I år blev det inget Norge på sportlovet. Förutom för sonen som åkte upp med kusinerna, moster, morbror, mormor och morfar. Tjejerna valde att stanna hemma.

Maken och jag åkte till Spanien för att köpa hus.

Nu äger vi ett litet gulligt radhus i La Nucia, strax utanför Benidorm, fem mil norr om Alicante. Med två uteplatser, en på var sida om huset och en takterass med utsikt över Medelhavet, Calpeklippan, Altea Hills och berg.


För bara några år sedan lockade inte Spanien mig över huvud taget. Italien däremot! Där har jag drömt om att ha ett litet hus på en bergssluttning, med utsikt över Medelhavet och egen citronodling, tomatplantor och mängder med pelargoner ...


Men för knappt tre år sedan fick vi erbjudande om att hyra ett hus i Spanien via en bekant till maken. Ett par tusen för en vecka, med tillgång till pool och inte jättelångt till havet. Varför inte, tänkte vi och tackade ja. Vi flög till Alicante, hyrde bil och körde norrut.


Spanien var fult, tyckte jag. Torrt och tråkigt. Men havet var underbart och alla blommande buskar var otroligt vackra. I övrigt var det fult.

La Nucia kändes som dels ett stort övergivet område, dels en stor byggarbetsplats. Svårt att få grepp om och jag tror att jag tänkte att hit behöver jag inte åka igen.

Men området vi bodde i var lite trevligt. Framför allt grannarna var väldigt trevliga! På ena sidan bodde våra bekanta och på andra sidan ett norskt par som vi så smått började lära känna.

Poolen var stor och fin och stranden och havet var fantastiskt!

Året efter (sommaren -17) blev vi återigen erbjudna att hyra ett hus och vi tackade ja. Vi hade trots allt gillat området och vi visste att människorna var trevliga.

Inför semestern 2018 blev vi återigen erbjudna att hyra huset vi hyrde första gången och vi tackade ja. Barnen var väl sådär glada. De ville hellre åka till Italien eller Kroatien ... Men maken och jag lockades av den billiga hyran och det faktum att vi faktiskt ville tillbaka till just La Nucia.

Den här gången såg jag Spanien på ett nytt sätt. Och La Nucia hade blivit lite finare. De många arbetena första och andra sommaren hade resulterat i färdiga byggnader. Vi gjorde fler och nya utflykter. Lärde känna fler restauranger och affärer, vi hittade i Benidorm och Altea. Kände oss hemma.

Promenadstigarna på berget intill började bli bekanta och jag behövde inte längre vår granne för att hitta hem. (Att hon var trevligt sällskap var förstås en bonus.)

Vi började så smått känna att vi ville ha ett eget hus där nere. Och eftersom vi visste att våra bekanta skulle sälja ett av sina två hus fanns faktiskt möjligheten på riktigt ...

Nu, lite drygt två och ett halvt år efter att vi var där första gången och tre semesterveckor senare, äger vi ett hus där nere!

Och skulle vi längta efter Italien, Kroatien eller något annat medelhavsland någon sommar hyr vi bara ut vårt hus och hyr ett annat istället. Men just nu längtar jag bara efter att fylla bilen med packning och familjen och åka ner till vårt La Nucia.

Ljusare tider!

Vi har fått snö! Massor av snö, för att vara här. Och det är en fröjd för både ögon, öron och själ. Jag fullkomligt älskar när det är vitt ute. 

Häromdagen fick jag mitt NIE-nummer. Det spanska "personnummer" som utlänningar måste ha för att öppna bankkonto eller köpa hus i Spanien.

Om några veckor är vi förhoppningsvis lyckliga ägare till ett litet radhus med takterrass. Då ska jag bjuda på lite bilder.

Tre veckor in på nya året

Att jobba fem dagar i veckan innebär att helgen blir väldigt kort, och väldigt viktig. Därför känns det som både som hån och kränkning när jag ligger nästan däckad med migrän en fredagkväll och en hel lördag.

Man vill liksom få en extra dag att vara ledig på.


Men jag klagar inte. Jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med, jag har världens bästa sällskap på vägen dit nästan varje morgon - min syster. Och jag får äta lagad mat (pedagogisk lunch) varje dag. Det är inte högljutt och inte stressigt.

Det känns nästan lite för bra för att vara sant. Eller så är jag värd det efter ett ganska jobbigt förra läsår ...?

Ska bara få tid och lust att återuppta skrivandet också. Går fortfarande en kurs på halvfart som äter upp värdefull ork. (Ja, jag behöver jobba på mitt mind-set. Jag vet.)


Träningen går rätt bra också. *PEPPAR PEPPAR*! Jag har nog lagt ner gruppträningen helt, till förmån för egen styrketräning och lite gång/löpning. Folk och hög musik är inte min grej, liksom koordination och snabba rörelser. Men spinning ska jag ta upp snart igen - bästa konditionsträningen ju, trots jätte-jättetråkigt. Har liksom glömt bort det lite grann på sistone.


Hus i Spanien har vi ännu inte blivit med, men kanske inom kort. Om mitt NIE-nr behagar komma. Maken har fått sitt. Det här med damerna först, vad hände med det?

Ikväll ska jag till optikern för att rätta till styrkan på mina nya glasögon. Som jag längtat så efter - och när jag får dem är det helt fel styrka på ena ögat. Tröttsamt? Ofantligt! Men nu, snart så.

Det var väl det. Hoppas snart få anledning att komma med ett nytt spännande inlägg ...

Årets första jobbvecka

Fyra arbetsdagar är avklarade. I måndags var det stängningsdag och jag behövde inte vara med. Så döttrarna, min mamma och jag åkte till Ullared istället.

Tisdag, onsdag och torsdag var jag utan "min" elev och erbjöd mig att plocka undan julsakerna och städa lite i förrådet. Göra sådant som de andra inte riktigt har tid till. Det uppskattades, tror jag.

Igår kom äntligen "mitt" barn och jag fick göra det jag ska göra - vara assistent. Det gick bra.

Tanken är att vi ska vara tillsammans i skolan på förmiddagarna och tre eftermiddagar går jag med hem till barnet några timmar. Min arbetsvecka blir nästan 80%.

Det känns väldigt bra.

Och i skrivande stund håller vårfåglarna på att uppvakta varandra. Det känns också väldigt bra - vårkänsla!

Nu är det bara skrivandet jag ska få lite mer fart på också. Är i slutfasen av första utkastet så det är massor av jobb kvar. Men det är helt klart en första milstolpe.

Bladet är vänt

God fortsättning på det nya året!

Vi hade för omväxlings skull inga att fira nyårsafton med, men vi hade väldigt mysigt och trevligt ändå! Våra vänner valde andra ställen att fira på. Karibien och fjällen. När man kan välja ett grådassigt Landvetter?!

Vi hade säkert kunnat hitta andra att fira med om vi hade velat det, men jag orkade faktiskt inte ... Jag är fortfarande i ett läge där jag vill ha mycket lugn och ro. Få lov att vara tråkig helt enkelt.

Barnen hade saker att roa sig med, kompisar och fest, så det gick ingen nöd på dem. Maken och jag tittade på vår serie och jag sippade på ett gott rödvin.


Det här året tänker jag fokusera på hälsan. Som så många gånger förr. Men i år ska jag lägga mer fokus på andning och tankar, och hitta sätt att återhämta mig under dagen - sluta skjuta upp avkoppling tills det är för sent. (Här skulle jag kunna göra en lång och tråkig utläggning men jag låter bli.)

Och jag ska fortsätta med min rehab och träning, och undvika att gå ut för hårt igen. Löpningen måste få ta tid och liksom smygas in i promenaderna.

Och så ska jag återgå till att ÄTA HÄLSOSAMT. Nu har jag testat att frossa i bröd, bullar, kakor, choklad, snacks och godis under hösten och det gör mig inte det minsta piggare eller fräschare. Tvärtom faktiskt.

Om en vecka börjar jag mitt nya jobb! En tjänst på 50% på samma skola som min syster - vi ska ha sällskap till jobbet varje morgon! Hurra! Tre em ska jag fortsätta vara som typ avlösare i hemmet, fast med annan "titel" - vi får se vad och hur det blir, det är inte klart än, men det löser sig.

Jag har för avsikt att skriva klart manus 2 också. Och bli med hus i Spanien. Det är spännande!

Hur jag gör med min svenskakurs återstår att se. Den tar för mycket tid och ork, men är för rolig för att hoppa av. Men jag kanske sänker kraven och struntar i om jag blir godkänd - jag går på föreläsningarna för att ha trevligt :) Det tar emot att säga och skriva så, för jag är för mycket Duktig Flicka för att sänka kraven, men vi får se. Kanske blir 2019 året då jag faktiskt skiter i att vara så jäkla duktig?