Ja, alltså, livstecknet kommer från mig, inte soffan. Men jag halvligger i soffan, nästan som ett med den ... Helt slut.
Natten var tuff. Som det stormade! Som det dånade utanför fönstren. Som det lät när utemöblerna for omkring och glasrutan trillade ur växthuset. Så kall och blöt maken blev när han fick springa ut och ta rätt på alla sakerna.
Så oändligt trött jag var när klockan ringde. Det tog 45 minuter innan jag förstod att det var klockan som ringde för att jag skulle gå upp. Jag tog klockan i handen när den ringde första gången och la den i sängen, inte medveten om att den ringt. Sen höll jag på så tills det nästan gått en timme. Då hade jag förstått att ljudet inte ingick i sömnen utan faktiskt tjänade ett syfte.
Det var ganska nära att jag ringde och sjukskrev mig. Men eftersom jag inte var sjuk kunde jag ju inte göra det. (Att jag nu på eftermiddagen känt mig sjuk är en annan femma.)
Mototvägen in till stan var avstängd i morse pga en stor skylt som blåst ner och hängde på trekvart. Men precis lagom tills maken skulle köra mig hade de börjat släppa på trafiken igen - men köerna var låååånga och låååångsamma. Vi rullade i 10 kmh stundtals. Suck.
Nu ska jag laga mat, sen återkommer jag. Tror jag.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Snooze varning. Stavas det så. Jag gör så där lite då och då och lika illa är det varje gång och inte blir man piggare heller. Skönt i alla fall att det var en man som ställde till det den här gången så det inte alltid är fruntimmer
SvaraRadera