Nja

Det känns lite som skolk idag, faktiskt. Jag skulle nog orka jobba. Har ingen feber längre och känner mig bara lite tung i huvudet och tjock i halsen. Men är absolut inte tvingad att ligga ner.

Då kommer alltid känslan av att jag skolkar.

Men, om jag hade gått upp tio över fem i morse kanske jag hade mått sämre nu? (Efter en usel natt, som alltid när jag ska upp jättetidigt och bara inte får försova mig!) Ja, jag hade mått dåligt!

Får se till att ägna dagen åt att ta det lugnt och bygga upp mitt immunförsvar och vara stark (och glad) nästa vecka. Börjar med en kopp kaffe till. Kaffe med varm, skummad mjölk. Bästa starten!
.

Inte för att skyta … men

Idag har jag fått så mycket fint beröm som värmt mitt hjärta något helt enormt! Vad gäller jobbet.

Vill inte i nuläget gå in närmre på det, men det kanske jag berättar om vid ett senare tillfälle. Jag har saker som jag har anledning att återkomma till.

Nu ska jag slänga ett redigeringsöga i mitt manus. Det bara ska bli klart. Bara. Ska. Vilket år som helst.
-

Ett samtal senare är hjärtat lugnare

Det slår nästan helt normalt igen. Något enstaka slag i minuten är kraftigt och det kan jag leva med.

Det var ett samtal som gjorde det. Ett 39 minuter långt samtal där jag fick lätta mitt hjärta. Såå skönt.

Det är inte förbjudet att sätta sig själv främst ibland. Det är inte ens själviskt. Tårar kommer rinna. Kanske inte bara mina. Vi får se. Det kommer säkert bli ett helvete innan det är över, men när det väl är över - oavsett hurdan utgången blir - så kommer lättanden vara enorm och jag kommer gå vidare med vetskapen om att ha gjort något bra. Även om det just nu känns som att jag vill kräla in under närmsta sten och gömma mig.
.

Dubbla hjärtslag, eller nåt

Sedan igår kväll tar mitt hjärta dubbla slag, eller om det bara slår lite extra hårt vid ungefär vart femte slag. Och så känns det upp i halsen. Lite så där lagom läskigt. Det värsta är att det har hållit på så lite väl länge.

Googlade och fann att det kan komma sig av feber, vilket jag haft lite grann och av ångest och stress och det har jag känt en hel del ett ganska långt tag.

Undrar hur länge man tänker gå med stress och olustkänslor? Man känner att något är fel i kroppen eftersom man känner sig som en spänd fiolsträng som snart - med ett fjong! - kommer gå av. Man känner att magen går sönder och är ömsom förstoppad ömsom väldigtväldigt lös. Och magen gör ont och svider och det kommer uppstötningar.

Undrar hur länge man kommer gå, helst när man vet att gränsen är nära och den är hårfin. Tårarna har redan hotat att forsa, det behövs bara ett enda elakt ord, eller ett omtänksamt. Det kan till och med räcka med en tanke när man står i duschen, eller tittar in i kylskåpet för att ta fram yoghurten på morgonen.

Man vet eftersom man har varit där.

Och man är nära nu. Faktiskt så att man balanserar på den där tunna linjen.

Likt förbannat fortsätter man att bita ihop. Det går en stund till. Det är inte så farligt. Måste vara duktig. Så tänker man. Fast man vet att det är fel och farligt.

Man måste inte vara så förbannat stark och duktig jämt. Det måste man faktiskt inte. Så himla svårt att fatta bara.
.

Snörvel

Feber och ont i halsen. Det är synd om mig.
.

Älta lite?

Är det okej om jag ältar lite skrivångest? Till skillnad mot all annan livsångest som tas upp i den här bloggen för tillfället. Har jag grav PMS eller är det en personlighetsklyvning jag går igenom? Känner inte alls igen mig själv.

Hur som helst. Skrivandet. Vissa dagar känns det kul och jag tycker själv att Jag Kan Ju Skriva Ju! Hurra, typ.

Andra dagar skäms jag över min text - sååå mycket onödiga förklaringar att jag får ont i ögonen. Hur dum tror jag att min läsare är? Eller ... hur dum är jag själv?

Jag känner mig alltså värdelös just nu.

Och tänker att det här med författande kommer aldrig att gå. Ingen som ev. köper och läser min första bok (som jag med all säkerhet inte får ut via förlag, men det gör inte så mycket) kommer någonsin att lägga en krona eller en minut på att vilja läsa nästa bok, eftersom de dömt ut mig efter bok nummer ett. 

Suck, pust och stön alltså. Stackars bortskämda flicka.

.

Överlevt ännu en tidig tisdag

Att gå upp klockan fem innebär inte bara att gå upp i svinottan, det betyder också att jag vaknar ungefär varannan timme och tittar på klockan. Är så trött att jag nästan skakar när jag kliver ur sängen.

Det går an en tisdag, när jag får gå hem halv två, men när det infaller en måndag och inte får gå hem förrän sex på kvällen, då går det inte an! Det är urjobbigt och jag är sliten resten av veckan. Kanske resten av terminen till och med …

Pratade med en kollega om det idag, och hon tyckte inte att det var konstigt att jag känner mig sliten, jag är ju inte van att jobba så mycket inom barnomsorgen.

Så jag vet inte. Ska jag gå ner i arbetstid eller ska jag kämpa på? Pengarna är ju goa att få förstås. Men orkar jag den här terminen ut? Och framför allt, står min familj ut med sura, trötta, tråkiga mig?
.

Tiiiidigt

Började 06:15. Två barn har kommit än så länge.

Känns bra, nu när jag vaknat.
På fredag börjar jag lika tidigt igen. Stön! (Men när jag går hem halv två stönar jag inte!!)

Nu köööör vi!

Jag hann bli orolig!

Min "lilla" dator, min älskade MacBook Air, lade helt plötsligt av! Eller ville inte vakna ur vilan.

Jag tryckte på on-knappen flera gånger och länge, inget hände. Till slut ville jag hamra på eländet tryckte jag på on-knappen jäääättelänge. Efter ett tag hördes ett högt tutande ljud. Och strax därefter startade den. Den lättnaden!

Allt verkar finnas kvar och jag skyndade mig att snabbt som bara den maila mitt manus till min webmail. Man vet aldrig när man kan tänkas behöva en färsk backup.

Jösses.

Nu ska jag (tyvärr) titta på Talang. Enda chansen att få sitta nära sonen en stund!
.

Och som på beställning ...

… kommer huvudvärken.

Tänkte att jag skulle ge mig ut och springa, men insåg att jag var för hungrig för det. Insåg också att det kanske ska gå ytterligare en dag innan jag ger mig ut och springer. Sprang ju i lördags.

Istället lagar jag potatisomelett och laddar för powerwalk eller vanlig promenad lite senare.


Och ja, jag har redigerat en del idag! Och gjort handmålade kort som en kollega vill kika på i morgon.
.

Det är något med nacken

Det spänner och drar i nacken, och det går upp i bakhuvudet. Känns nästan som att någon kör en påle längs nacken och upp i skallen. Oskönt.

Det är något just nu som gnager inom mig och jag vet inte vad. (Allvarligt, är det något fel på mig?) Jag har lite kris i alla kanter just nu. Rastlös, behöver förändring. Tack och lov vill jag inte byta ut min man*, det hade blivit jobbigt! Trivs bra i huset också. Men det mesta andra vill jag förändra …

Inte bara är jag trött på att jobba (igen) - vill få mer skrivtid och skrivork, jag är också trött på mitt hår och mitt utseende. Känner mig ful, fel och sliten. Dessutom är jag så förbannat tråkig att hälften vore nog. I fredags var vi på after work hos grannar längre ner på gatan, tillsammans med de trevligaste på gatan. Hur mysigt som helst med prat och mycket skratt. Men vad händer? Jo, vid tiotiden går jag hem eftersom jag ändå sitter och bara gäspar och längtar efter sängen. Så inte partypingla any more.


*kan dock hända att han är sugen på att byta ut mig, till en villigare roligare fru.
.

Här och nu

Idag är jag ledig och ska enbart ägna mig åt min text, och annat som är roligt.

Allt tråkigt ska jag strunta i. Förutom att laga mat, men det tar vi senare i eftermiddag. Hej redigering säger jag nu.
.

Kanske är jag känslig

Eller ja, "kanske" är kanske överflödigt här.

Jobbet. Gaaaaaah! Jag tror att jag bryr mig för mycket. Jag borde le och låta det rinna av mig, men jag kan inte det. Kan inte!

Ska sova på saken, vara ledig i morgon - och ägna mig åt mitt skrivande - sen sover jag på saken till på tisdag och så tänker jag lite till, på hur jag ska göra. Should I stay or should I go.

Vill stanna men är osäker på att det är bra för mig i längden. Måste tänka på min hälsa.

Varför varför varför kan jag inte bara strunta i vissa saker? Jag jobbar bara där tillfälligt och behöver inte ta åt mig, så varför gör jag det? Har jag för lite bekymmer i mitt liv, så att jag liksom letar efter problem? Eller är jag bara väldigt känslig? Eller har jag otur? Eller så ogillar jag människor som inte är trevliga helt enkelt.
.

Det finns vikarier och det finns vikarier

I fredags. Herregud. Vilket spån till vikarie!

Följade scen utspelade sig på eftermiddagen, precis innan mellanmålet skulle serveras. Jag står längst in i lokalen, vid köksdelen och förbereder mackor, pålägg och frukt. Vikarien lallade omkring i lokalen. (Radion hade jag stängt av, eftersom hon satte sig vid den och lyssnade på matchen istället för att se till några barn.)

Vi kan kalla barnen för Anna och Lina.
Anna (hörs ropa från toaletten): Jag är färdig!
Inget händer.
Anna: Jag är fäääärdig!
Lina säger till vikarien: Anna är färdig. (Tystnad). Hörde du inte? Anna är färdig.
Vikarien: Jaha.
Lina: Ska du inte torka henne då?
Vikarien: Vadå? Är hon på toa eller?
Lina: Ja!
(Tystnad) Jag står med ryggen emot och gör en osynlig high five mot Lena.
Efter en stund kommer vikarien fram till mig och säger: Anna är färdig.
Jag: Jaha? Torkar du henne då?
Vikarien säger först inget, utan stirrar bara på mig. Säger sen med avsmak: Hon har bajsat.
Jag, oskyldigt: Jaha! Men torka henne då. Handskar finns vid sidan om skötbordet.
Och så ler jag vänligt.

Senare var jag nära att be henne byta en bajsblöja, på ren elakhet, men avstod. Barnet ifråga ville att jag skulle byta.

En tjugoåring som helt uppenbart inte var intresserad av att utföra något jobb! Och som tjänar kanske fem, max tio kronor mindre än jag i timmen. Jag höll på att bli tokig. På tisdag när jag kommer till jobbet ska jag ringa förskolechefen och hon som styr över vikarierna och berätta om stolpskottet, hon kommer aldrig få komma tillbaka till vår avdelning - det var som att ha ett extra barn att ta hand om!
.

OS-silver, lite röj och promenad

Bästa söndagen är den när jag är ledig på måndagen. En sådan söndag är det idag. Hurra för det.
Annat att hurra för är det lilla lilla jag börjat röja i arbetsrummet (men lite är bättre än inget och en bra början) (jädrigt käck jag lät där i parentesen. Nästan så att jag tror på det själv.) Samt en promenad med en kompis. Fått prata av mig lite skit, och hon också.

Mindre hurra är att jag proppat i mig för mycket kakor. Vetemjöl och socker i mängder, inte bra. Mår inte alls bra. Får skylla mig själv förstås.

Hur ska jag orka göra något vettigt nu, post sockerchock.
.

Ny dag, nya tag

Inatt har jag sovit gott. Inga stressdrömmar och inga mörka vatten att ta sig över. Skönt.

Däremot har jag drömt om kaniner och söta katter!


Jag struntade i starten av femmilen, för att få sova, och det gjorde jag rätt i. Nu kaffe!
.

Idag är ingen bra dag, heller, men jag jobbar på det

Ångest och inre stress. I morse (och igår kväll) ville jag bara gråta ut alla inre spänningar, men orkar bara inte med huvudvärken som följer efter rejäl fulgråt. Så jag bet ihop.

Idag struntade jag faktiskt i tremilen (eftersom det ändå inte var spännande) och gav mig ut och sprang en runda. Är fortfarande ledsen och nedstämd, men är i alla fall lugnare inombords.


Önskar jag kunde bry mig mindre om felande personer och energitjuvar. Önskar jag kunde ta vissa saker på mindre allvar. Maken vill att jag slutar jobba så mycket och jag svarade att jag kan inte med det, gentemot vissa föräldrar som jag vet skulle bli besvikna. Jävligt dumt att tänka så, jag vet. Mina egna barn då, som förtjänar en glad, snäll och schysst mamma?! Dem tänker jag inte på verkar det som. Dumma mig.

Borde skita i andra och tänka på mig själv, men jag vill inte vara en självisk människa! Den här världen behöver mer omtanke och vänlighet.

Nu ska jag tona håret. Kanske känner jag mig piggare efter det. [gggagahhhhaaarghhhhh]
.

Jamen okejdå

Det förra inlägget egentligen skulle handla om var lite om min dag. Very interesting inlägg.

Idag har jag varit dödstrött sen jag vaknade strax innan sju. Precis innan klockan ringde. Dödstrött! Och så säger maken "Jag vill sova en stund till." Då brann det en stund i mitt huvud. Varför i ******* ville han att jag skulle väcka honom klockan sju om han ändå inte tänker gå upp då? När branden la sig insåg jag att jag ändå hade tänkt vakna då, för att väcka sonen. Ingen idé att bli arg på maken alltså. Skit också.

Gick upp. Väckte barn. La mig i soffan och tittade på Godmorgon Sverige. Gjorde kaffe. Åt frukost. Fortsatte titta på tv. Sen började OS. Pappa kom och tittade på längdskidorna med mig. Och drack kaffe. Det blev två bronsmedaljer. Sen tittade jag på curling. Och åkte med döttrarna till Allum. Hela tiden gick ögonen i kors och jag ville bara hem och sova.

Väl hemma igen blev det curling igen. I typ tio minuter. Sen gav jag mig ut och joggade/powerwalkade med min syster. Huvudvärken försvann och tröttheten ersattes med annan trötthet, men nu är sömnigheten tillbaka igen. Dock känner jag mig lite gladare och lite piggare trött (en sundare trötthet) än innan jag rörde på mig.

Hurra för motion! I vilken form som helst. Vi tog en tjugo minuter lång jogging/PW-tur, inte särskilt långt eller snabbt, men det fick räcka. Lite är bättre än inget.

Snart är OS över. Då ska jag ta itu med mitt liv igen.
1. Röja i arbetsrummet.
2. Redigera
3. Motionera/meditera/fokusera på mig själv och min hälsa

Nu ska jag duscha och sen sova. Halleluja!
3..

Lite blablabla

Det är ingen idé att jag skriver någon rubrik, för jag tappar sällan bort mig från ämnet.

Och nej, det är väl ingen sport att skriva rubriken när inlägget är klart?! Bah! (Eller: Det är då det blir blablabla)

Sedärja. Redan kommit bort från det jag tänkte blogga om from the beginning.


Helt ärligt, jag har ingen aning om vad jag tänkte skriva om.
.

Min värld är ganska liten just nu

Allt kretsar kring mig. Det är bara jag jag jag just nu. Minsta lilla motgång blir enorm och det är jättesynd om mig.

Idag är jag ledig och jättetrött - då blir det världens elände. Varför ska just jag vara jättetrött på en ledig dag. Va? Dumheter.


Jag önskar mig verkligen inte olycka, men ibland känns det som att jag behöver en liten käftsmäll för att inse hur himla bra jag egentligen har det. Det finns människor med verkliga bekymmer och problem och jag grinar tyst för mig själv för att jag är trött, uttråkad, slapp och slö.

Nu får jag ta mig själv i kragen och rycka upp mig. För helskotta.
.

Två asatidiga morgnar tar nu ut sin rätt

Är så vansinnigt trött och sömnig att jag funderar på att lägga mig ner i soffan och sova. Synd bara att det kommer förstöra nattsömnen. Det vill jag inte. Men ändå, tanken är så lockande och längtan efter sömn är så svår. Om jag kompromissar … lägger mig ner en liten liten stund och bara halvslumrar lite lite …
.

Jag behöver vår - nu!

En nystart av små mått. Det räcker med lite nytt väder. Uppehåll och kanske lite sol. Lite mars och torr asfalt. Vårfågelkvitter.

Det är något med mig och vissa rutiner. Går inte ihop sig.

Jag älskar mitt jobb! För det mesta i alla fall. (Och långt mer än jag någonsin trodde att jag skulle göra.) Det är bara det … vissa saker … det behövs förändringar. Det är för mycket kvinnor och tanter i branschen. Och så … ja. Jag säger inget så har jag inget sagt.

Igår hade jag ett trevligt och givande samtal med en förälder. Hon var så glad att jag fått fast på den här avdelningen! Och hon blev snopen när jag förklarade att så inte var fallet. Att jag bara ska stanna terminen ut, som det ser ut nu. (I bästa fall blir det terminen ut, men det sa jag inte.) Hon tyckte det är en jättedum regel att kommunen enbart vill anställa utbildad personal. Jag kan bara hålla med. (Och berättade inte att jag inte vill ha fast anställning eftersom jag vill bli författare.)

Ett trevligt samtal med kollega, som tyvärr ska sluta, gav energi och styrka att orka le trots att vissa saker är jobbiga.
.

Bah

Eftersom jag ska upp om bara några timmar måste jag sova nu. Jag ser inte fram emot min evighetslånga dag i morgon, inte alls, tvärtom. Det är faktiskt riktigt synd om mig just nu. Och jag orkar inte ens försöka tänka positivt.

Jag tänker så här: det som inte dödar, det härdar.

Och så tänker jag: om knappt ett dygn är jag hemma igen. Och tiden går faktiskt ganska fort.
Men just nu känns allt bara nära döden.
.

Så många borden

Borde hänga tvätt. Borde köra igång en ny omgång. Borde dricka en halvliter vatten.

Borde vilja ägna dötiden åt att redigera. (När jag ändå sitter i soffan och väntar på att skidskyttet ska börja.)

Orka.


Idag är en meningslös mellandag. Eller så kallar vi det en nödvändig återhämtningsdag. Och laddar inför mastodontarbetsdagen i morgon. (Arrrggghhhhhh.)
.

Guld idag igen!

Snacka om att lyckats ha toppat formen! Och vilket vallateam! (Ska skaffa mig ett eget sådant inför nästa sportlov.)

Nu sitter jag hungrig och med fortsatt dunkande huvud (hur många tabletter krävs för att det ska släppa?) och väntar på skidskytte. Kanske orkar jag slänga in en omgång tvätt medan jag väntar.

I morgon jobbar jag mellan 06:15 och 18:00. Det är synd om mig.
.

Träning it is not

Skulle tränat idag men en synnerligen onödig huvudvärk stoppar mig. Har tagit en Panodil och ska snart ta en kopp kaffe, sen hoppas jag att det försvinner. Ska ju heja fram de svenska herrarna i stafetten  klockan elva!
 .

Tårarna!

Så många glädjetårar som jag gråtit idag har jag nog aldrig gråtit förut. Charlotte Kalla! Vilken tjej! Och vilken bragdinsats hon gjorde på sistasträckan idag!

Varje gång jag ser reprisen rinner tårarna och jag får anstränga mig för att inte börja fulgråta.

I morgon ska vi heja fram de svenska killarna till medalj!
.

Bosse är hemma och jag är slut

Nej, inte helt slut, men det tar lite på krafterna att köra bil till okända ställen. Helst som jag vet att vägen dit är lätt att köra fel på. Jag ska genom Göteborgs r*vhål. Helst utan att åka in i själva hålet - Tingstadstunneln. Jag klarade mig igenom h*lv*tet och insåg en stund senare att jag inte kört av mot Hjällbo, vilket annars är alldeles för lätt hänt. En mer ologisk motorväg får man leta efter! Min inre kompass skriker och sparkar bakut varje gång.

Dessvärre krånglade* GPS:en vid ett tillfälle och gjorde att jag körde av på tok för tidigt. Vad hände och varför, liksom?

På väg hem var jag lite för avslappnad och självsäker och det straffade sig. Jag hamnade vid Gullbergsvass, tror jag det heter. Fel i alla fall. Och fick köra in i industriområde och vända. Till slut kom jag hem och gjorde en totalt misslyckad soppa. Nu väntar jag på att maken kommer hem och bringar lite ordning i mitt liv.


*Gjorde den inte alls. Men det känns väldigt bra att skylla på något.
.

Bästa hemma!

Äntligen hemma igen efter en underbar vecka i vackra vintervita Norge.

Armbågen höll för skidåkningen, även om den kändes lite ansträngd första dagen. Tack och lov att jag tränat en del styrka i höst. När överkroppen säckade ihop (nästan direkt) kunde jag lita på benen och skejta fram mellan spåren. Jag orkade! Härlig känsla.

Det blev fyra bra skidpass. Eller om det blev fem. Minns inte. Mot slutet av veckan orkade även armar och axlar lite skidåkning. Till nästa år ska jag lägga lite tid på att träna upp även överkroppen.

Stugan vi har tillgång till ligger på ca 900 meters höjd, med härlig utsikt över fjäll och sjö. När det är soligt och hyfsat vindstilla går vi ett par hundra meter upp på fjället och åker skidor och där, när vädret är bra, är utsikten vidunderlig. Då kan man stå still och bara titta och njuta hur länge som helst. Eller tills man blir kall och måste röra på sig igen.

Vi har haft några få minusgrader hela veckan. Några dagar med klart och soligt väder och några med snöfall och blåst. Det var inte läge att gå upp på fjället i år, tyvärr, utan vi höll oss i dalen. Dalen som ligger på ca 700 m ö h och en bra bit över den riktiga dalen alltså. Men där var fina spår och ganska skyddat mot vind.

Nu är vi hemma i Västsverige igen och det finns inte en gnutta snö. Bara regn och blåst.

Snart ska yngsta dottern och jag åka och hämta Bosse, kaninen, som varit på pensionat. På måndag börjar jag kvart över sex och jobbar till arton. Blir sliten bara jag tänker på det. Tur att jag är ledig på onsdag. Längtar redan nu.

Men det är långt kvar till måndag morgon. Ikväll är det melodifestival och i morgon är det skidor på tv. Därimellan ska jag sova gott i egna sängen och kanske även ta en sovmorgon.
.

Magen är bättre

Idag blev det ett pass på drygt en timme och tjugo minuter, i strålande sol, gnistrande snö och ca fem minusgrader - helt underbart.

Dessutom kändes kroppen pigg och hyfsat starkt. Åtminstone ville jag inte skrika svordomar och könsord, som jag ville i förrgår … herregud. Men då var magen fortfarande öm och dum.

Idag har jag mått helt bra. Lite magknip ibland och väldigt gasig, men hellre det än att det krampar och sen inte händer något. Eller så blir det sprutlakering. Den offentliga toaletten i lördags … kris och panik och ett fruktansvärt vidrigt utrymme. Orkar knappt tänka på det!


Idag går mina tankar till en kompis som förlorat både sin pappa och bror på väldigt kort tid. Hon befinner sig långt bort från sin mamma just nu och jag lider väldigt mycket med henne. Livet är orättvist och oberäkneligt! Ta vara på varandra!
.

Var tog alla idéer vägen?

Det är så konstigt ibland. Jag kan gå och fila på massor av novellidéer - räcker ibland med att jag läser en kort text, ibland bara ett par ord, eller att jag ser en människa i ett visst sammanhang och så går jag igång. 

Men när det är dags att plita ner idéerna är de genast som bortblåsta. Som om de aldrig någonsin ens funnits. 

Är det vad som kallas prestationsångest? Eller inbillar jag mig bara när alla dagdrömmar och fantasier florerar i mitt inre?

.

Tio timmars sömn

Jag la mig strax efter halv tio igår kväll. Redan vid åtta funderade jag på att gå och lägga mig. Såå trött!

Ett längdskidpass på 1,5 timme gjorde sitt också … jösses. Tyvärr vaknade jag mitt i natten och låg vaken länge länge … varmt och syrefattigt, men orka gå upp och öppna fönstret.

Idag blir det vila. Magen är fortfarande öm och dum.

Ska skriva lite. Tänkte försöka mig på att skriva en novell. Får se hur det går. Kanske, om jag vågar, lägger jag ut den här för bedömning. Men det återstår att se. Det kanske inte ens blir något.
.

Zzz ...

Funderar på att lägga mig och sova för natten ... Magen är mycket bättre men långt ifrån bra. Blir irriterad och spänd (väldigt obra för magen!) bara jag tänker på torsdagseftermiddagen. Och min egen dumhet. Men vad kunde jag gjort annorlunda?! Krävt att förskolechefen kommit och hjälpt mig? Nej. Jag är för duktig för det. För mycket duktig flicka alltså.

Jag var det. Duktig alltså. Men är inte längre. Hoppas jag.

Nästa gång jag eventuellt blir lämnad ensam med 16 barn tänker jag inte ställa upp. Då tänker jag KRÄVA att någon tar ansvar.

Nu skiter jag i jobbet. Jag är ledig. Men sjuk. Magen är utsliten. Vore jag inte ledig i morgon skulle jag sjukskriva mig.

Nu ska jag slänga mig försiktigt i soffan. Eller krypa ner under täcket i sängen och sova. Åhherregudsåskönt!

Aj min mage

Igår eftermiddag, precis innan mellanmålet, blev jag lämnad ensam med 16 barn. SVIN JOBBIGT. Och ja, en särskrivning behövdes där, för att liksom betona hur jobbigt det var.

Vikarien sa att hon mådde dåligt och gick hem. Det var feber och förkylning, inte magsjuka. Jag blev så paff att jag inte kom mig för att be henne stanna till efter mellanmålet, ca tjugo minuter till, max. Jag bara gapade och sa krya på dig. Som jag ångrade mig sen.

Det var en jävulsk eftermiddag. Jag kunde fått lämpa över några barn till den andra avdelningen där de var en ordinarie och en ny vikarie, men med 18 barn. Jag valde att peka med hela handen och prata med den mycket bestämda rösten. Samt hota och muta lite grann. Det gick bra. Barnen skötte sig - de förstod allvaret - och jag berättade för föräldrarna hur det hade varit.

Några blev förvånade (kanske förskräckta, vad vet jag) och några undrade var i hela friden de ordinarie är någonstans. Det har varit mycket frånvaro på sistone och jag förstår föräldrarnas oro. Även om jag vet hur sårbart det är inom barnomsorgen. Det räcker att en är sjuk och så måste det komma en vikarie.

Jag förstår att föräldrar blir irriterade över många olika vikarier … Ett tips till de föräldrarna är: HÅLL ERA BARN HEMMA NÄR DE ÄR ÄCKELSNUVIGA OCH NYSER RAKT UT ÖVER MAT, BORD OCH ANSIKTEN. Och se För Guds Skull till att ungarna har god handhygien även hemma!

På min nuvarande avdelning är de flesta föräldrar väldigt bra med att hålla barnen hemma, men det finns andra ställen som är betydligt sämre. Och frånvaron är och har varit av annan art. Men för föräldrarna spelar det ingen roll.

Hela kvällen satt jag i soffan och stirrade rakt ut i luften. Har aldrig tidigare känt mig så utsliten och tom. Tårarna lurade bakom ögonlocken medan jag befann mig på jobbet, men när jag var hemma var jag för trött för att ens orka gråta. Idag värker magen och jag har knappt kunnat äta något. Jag mår illa. Stress-illa.

Idag när förskolechefen kom förbi berättade jag exakt hur vidrigt jobbigt det var och att jag inte vill vara med om det igen. Skulle kanske nämnt det där att jag anser mig vara lite underbetald i förhållande till arbetsinsatsen. Nästa gång kanske jag ringa runt till föräldrarna och är lite besvärlig, tror jag … Tänk om något allvarligt hade hänt?! Vågar inte ens tänka på det.

Och nej, om någon undrar: det fanns inga lediga vikarier att få - alla var uppbokade redan.
.

Skönt trött

Efter en dag med mycket redigering så infinner sig nu den där sköna, sömniga tröttheten. Den som man liksom bara lallar omkring i och mest längtar efter att få sova. Inte den där tröttheten som man blir och är helt förstörd av och nära på börjar gråta av.

Äldsta dottern och jag var på utvecklingssamtal och lärarens behagliga, men smått hypnotiserande röst gjorde inte sömnigheten bättre. Helt plötsligt kände jag hur jag befann mig på jobbet. Fick sträcka på mig och spänna blicken i läraren för att befinna mig i dotterns klassrum. Jösses. Hoppas att det inte syntes på mig att jag vakensomnade ett tag.

Om två timmar ska jag träna. Hur i hela friden det ska gå. Om jag lyckas få på mig träningskläder och inte myskläder är det en bedrift. Får kanske ta det lugnt på passet ifall den här tröttheten kanske beror på en underliggande förkylning. Men det känns mer som en skönt post skrivpass-koma.
.

En del skrivande blir det

och det känns både bra och dåligt …
Ja, jag vacklar. Ibland tänker jag att det blir bra, jag kan skriva! Men ibland kommer tvivlen.

Dock vet jag att det jag skriver kan göras bättre, jag vet bara inte hur, än. Men jag är övertygad om att jag kan lära mig skriva bättre. Kanske inte medan jag håller på med det här manuset, men kanske redan med nästa eller nästnästa.
.

Mitt i vardagslyxen!

Bara vetskapen om en ledig dag gjorde att jag sov som en prinsessa i natt. Så himla skönt och välbehövligt.

Hinna prata lite med barnen och krama dem ordentligt.

Ta en första kopp kaffe med varm, skummad mjölk framför datorn och min text. Ja, jag har redigerat en del på morgonen.

Äta frukost med maken som inte skulle iväg förrän alldeles nyss.

Slängt in en omgång tvätt.


Om en stund ska jag göra mig en kopp elvakaffe och fortsätta redigera. Nu klipper och klistrar jag in färdiga kapitel i texten … Det mesta som behövde skrivas nytt för att de skulle passa in är redan skrivet. Tror jag. Man vet aldrig med ett manus har jag märkt. Det är liksom inte bara jag som bestämmer! Det är texten självt också. Men samarbetet känns ganska bra. Även om vi blir lite ovänner ibland. Men det är nog mest mitt dåliga självförtroende som står för den biten.
-

Verklig vardagslyx!

Igår slog tanken mig: jag vill vara ledig onsdagar. Frågade mina två kollegor, de sa ja, liksom förskolechefen. Och det bästa av allt, jag får vara ledig redan i morgon! Känner redan nu hur mycket roligare det kommer kännas att gå och jobba på torsdag och fredag! Wohoo!

Vet ni hur mycket nitton barn låter? Nitton stycken som måste överrösta varandra för att göra sina röster hörda och få den uppmärksamhet de vill ha, kräver och behöver. Herrejättejösses vad de kan låta, de små liven.

I morgon är jag ledig. Leeedig … Känner redan hur lugnet lägger sig inom mig, och hur mycket gladare jag blir! Att få dricka kaffe i lugn och ro. Hinna krama om barnen på morgonen. Jag kommer hinna redigera och skriva på onsdagar. Jag kommer få äta frukost ensam och länge, lyssnandes på tystnaden. Halleluja!

Det ska jag fira genom att öppna Word och redigera en stund. Heja mig som vågade vara lite "besvärlig" och sätta mig själv främst. Igen.
.

Mnåh

Åkte iväg och köpte stavar till barnen. Gott så. (Mycket nöjd över min handlingskraft och - faktiskt - framförhållning!) Väl i butiken slog det mig att det vore bra om vi hade provat pjäxorna också. För om de är för små kunde vi passat på att köpa nya. När vi ändå var där liksom.

Nästa tanke: jag köper en omgång uppsättning. Kan lämna tillbaka om de inte behövs. Butiken har 365 dagars öppet köp!!

Problem: vet inte vilken typ av bindning de har på skidorna. Och köpa dubbla uppsättningar bara för att vara säker? Nej.

Väl utanför butiken, fullproppade med äcklig Burger King-mat som vi fick vänta apalänge på upptäcker jag att kvittot är borta. Gaaah!

Letar i väska, fickor, kasse. No kvitto. Åker hem. Häller ut innehållet i handväskan och letar letar letar. Nada kvitto. Letar i plånboken, men där la jag inte ner det, typiskt nog.

Mailar butiken och förklarar att jag vill ha en kopia av kvittot. Spaltar upp exakt vad jag har köpt och ungefär precis när jag betalade. Gott så.

Ger mig ändå inte. Kvittofan ska fram! Letar igenom allt igen.

Hittar ett litet oansenligt kvitto i plånboken.

Oj. Det var visst från butiken idag. Var det så det såg ut? Låg det i plånboken ändå då?

Fort maila butiken igen.

Frågan som kvarstår: måste jag dit snart igen för att köpa pjäxor? Vet inte, har inte hittat dem ännu.
.

Resor i vår

I påsk ska jag till London. Jag blir varm och mjuk i hela kroppen när jag tänker på det. London. Jag tror inte att jag i ord kan förklara vad jag känner för den staden. Jag älskar den. Den känns som hemma. Det har funnits perioder i mitt liv då jag varit helt övertygad om att jag gjorde fel när jag inte flyttade dit.

Jag kan se bilder av gatuvyer och jag känner känslan av att befinna mig där just nu. Jag känner exakt hur det känns att gå där. Och längtan tillbaka blir så stark att jag vill hoppa in i bilden och bli ett med den. 

Min svåger jobbar på ett stort företag som håller sig med lägenheter lite varstans. I London har de en som ligger i Westminster SW1, med gångavstånd till mycket. Bland annat Themsen. Dit längtar jag väldigt mycket … efter att få se London i solnedgång. Det går inte att se sig mätt på solnedgångsbilder.

Min syster och jag ser det här som vår resa, och männen följer liksom bara med … de får roa sig själva på dagarna tänker vi! Och nej, vi ska inte shoppa (tack och lov) (förutom på Boots, och kanske Fortnum & Mason). Mat ska vi handla. Tesco och Waitrose och Safeway - mataffärer - eftersom vi ska ha självhushåll.

Det finns såååå mycket jag vill berätta om mitt London, men det får bli i ett annat inlägg.

En annan resa kommer också i vår. I slutet av maj bär det av till Rom. Jag har aldrig varit i Italien men alltid velat åka dit. Maken som alltid sagt att Rom är en smutsig stad, överraskade mig med att köpa en weekendresa till mig i födelsedagspresent. Där blir det hotell vid Ponte Sisto (om jag minns namnet rätt) och där lär det bli lite shopping … (skor skor skor!) (herregud - skor!)

Så ja, jag ska nog uthärda att jobba heltid i vår! 

.

Tränat!

Ett riktigt jobbigt benpass blev det idag. När mina knän blev lite för trötta körde jag plankan. Jobbigt var ordet! Men otroligt välbehövligt och skönt.

Nu ska vi till en stor sportaffär och leta stavar, termobyxor och hjälm. Gud så kul.
.

Gårdagens säljaktivitet

Tjejerna hade bakat så mycket gott inför gårdagen och allt gick åt. De drog in 1800:-! Vi hoppas att de två nästkommande omgångar tjejer drar in minst lika mycket.

Nu i efterhand undrar jag vad i hela friden jag oroade mig för? Jag skulle inte göra annat än fixa bord och styra upp lite. Inget svårt alls. Tjejerna är snart 15 år och hur duktiga och självgående som helst.
.

Magkänslan

Vet inte om jag är lite "dagen efter" idag - dagen efter en hemsk huvudvärkslördag som följer efter en stressig arbetsvecka. Och dagen efter en kväll med chips, popcorn och ostbågar. Visst, jag åt inga mängder, men det jag åt både räcker och blir över, känns det som.

I natt har jag drömt konstiga drömmar, som gett konstiga känslor, som dröjer sig.

Och så har det regnat också. Fy vad fult det blir när snön regnar bort. KYLAN KOM TILLBAKA! Jag vill ha vacker vinter innan våren får lov att komma.
.

Kakförsäljning avklarad

Två huvudvärkstabletter är svalda och uppdruckna, ändå lättar inte värken. Vägrar ta en tredje omgång. Måste tänka på levern som förhoppningsvis ska rena ett glas vin … kanske blir det inte vin på kalaset … i så fall är jag lika glad för det och gladast är nog levern.

Nu ska jag ägna kvarten som är kvar tills kalaset börjar åt att måla naglarna. Bästa kalaset är att det är ca tolv sekunders promenad dit.
.

Stressen den stressen

Det är mycket nu. I en normal människas liv är det säkert bara normalmycket, men för mig blir det jättejättemega mycket. Och så skruvas min inre spänning upp så hårt att jag nästan darrar och är rädd att jag snart går sönder.

Innan jag slet ut mig, klappade ihop, gick in i väggen, blev utmattad - kalla det vad ni vill - så klarade jag många bollar i luften och ett högt tempo hur lätt som helst. Jag föredrog att arbeta under press för jag var mer skärpt då.

Nu. Not skärpt at all. När det kör ihop sig för mycket knyter det sig inom mig och jag vill lägga mig i fosterställning på golvet och bara stänga ute omvärlden.

Därför ser jag till att jag får egentid ganska ofta, och jag försöker att andas medvetet. Igår fick jag inte ner andningen till magen, och när en kollega blev lite för "på" kände jag ett tryck över bröstet, som inte lättade förrän långt in på kvällen.

Förhoppningsvis kommer det att kännas bättre i kväll, efter att dagens säljaktivitet är över. Den aktivitet som jag föreslog och blev ombedd att ta på mig att styra upp. Och jag är verkligen ingen styra upp-människa! Inte när det är andra människor inblandade i alla fall. Egna projekt - fine! Men när andra ska involveras då kommer prestationsångesten stor och tung som en ångvält och dimper ner på mina axlar och tar över hela mitt inre.

Önskar att jag inte vore så himla ocool. (Önskar också att jag kunde klappa mig själv på axeln lite mer - jag gör åtminstone något, det är det inte alla mammor eller pappor som gör! Sen finns det de som fixar och donar ännu mer än vad jag gör, en eloge till dem!)

Nu ska jag köra lite lätt yoga för min stackars spända och stela och tämligen otränade kropp.
.