Det finns vikarier och det finns vikarier

I fredags. Herregud. Vilket spån till vikarie!

Följade scen utspelade sig på eftermiddagen, precis innan mellanmålet skulle serveras. Jag står längst in i lokalen, vid köksdelen och förbereder mackor, pålägg och frukt. Vikarien lallade omkring i lokalen. (Radion hade jag stängt av, eftersom hon satte sig vid den och lyssnade på matchen istället för att se till några barn.)

Vi kan kalla barnen för Anna och Lina.
Anna (hörs ropa från toaletten): Jag är färdig!
Inget händer.
Anna: Jag är fäääärdig!
Lina säger till vikarien: Anna är färdig. (Tystnad). Hörde du inte? Anna är färdig.
Vikarien: Jaha.
Lina: Ska du inte torka henne då?
Vikarien: Vadå? Är hon på toa eller?
Lina: Ja!
(Tystnad) Jag står med ryggen emot och gör en osynlig high five mot Lena.
Efter en stund kommer vikarien fram till mig och säger: Anna är färdig.
Jag: Jaha? Torkar du henne då?
Vikarien säger först inget, utan stirrar bara på mig. Säger sen med avsmak: Hon har bajsat.
Jag, oskyldigt: Jaha! Men torka henne då. Handskar finns vid sidan om skötbordet.
Och så ler jag vänligt.

Senare var jag nära att be henne byta en bajsblöja, på ren elakhet, men avstod. Barnet ifråga ville att jag skulle byta.

En tjugoåring som helt uppenbart inte var intresserad av att utföra något jobb! Och som tjänar kanske fem, max tio kronor mindre än jag i timmen. Jag höll på att bli tokig. På tisdag när jag kommer till jobbet ska jag ringa förskolechefen och hon som styr över vikarierna och berätta om stolpskottet, hon kommer aldrig få komma tillbaka till vår avdelning - det var som att ha ett extra barn att ta hand om!
.