Sedan igår kväll tar mitt hjärta dubbla slag, eller om det bara slår lite extra hårt vid ungefär vart femte slag. Och så känns det upp i halsen. Lite så där lagom läskigt. Det värsta är att det har hållit på så lite väl länge.
Googlade och fann att det kan komma sig av feber, vilket jag haft lite grann och av ångest och stress och det har jag känt en hel del ett ganska långt tag.
Undrar hur länge man tänker gå med stress och olustkänslor? Man känner att något är fel i kroppen eftersom man känner sig som en spänd fiolsträng som snart - med ett fjong! - kommer gå av. Man känner att magen går sönder och är ömsom förstoppad ömsom väldigtväldigt lös. Och magen gör ont och svider och det kommer uppstötningar.
Undrar hur länge man kommer gå, helst när man vet att gränsen är nära och den är hårfin. Tårarna har redan hotat att forsa, det behövs bara ett enda elakt ord, eller ett omtänksamt. Det kan till och med räcka med en tanke när man står i duschen, eller tittar in i kylskåpet för att ta fram yoghurten på morgonen.
Man vet eftersom man har varit där.
Och man är nära nu. Faktiskt så att man balanserar på den där tunna linjen.
Likt förbannat fortsätter man att bita ihop. Det går en stund till. Det är inte så farligt. Måste vara duktig. Så tänker man. Fast man vet att det är fel och farligt.
Man måste inte vara så förbannat stark och duktig jämt. Det måste man faktiskt inte. Så himla svårt att fatta bara.
.
Googlade och fann att det kan komma sig av feber, vilket jag haft lite grann och av ångest och stress och det har jag känt en hel del ett ganska långt tag.
Undrar hur länge man tänker gå med stress och olustkänslor? Man känner att något är fel i kroppen eftersom man känner sig som en spänd fiolsträng som snart - med ett fjong! - kommer gå av. Man känner att magen går sönder och är ömsom förstoppad ömsom väldigtväldigt lös. Och magen gör ont och svider och det kommer uppstötningar.
Undrar hur länge man kommer gå, helst när man vet att gränsen är nära och den är hårfin. Tårarna har redan hotat att forsa, det behövs bara ett enda elakt ord, eller ett omtänksamt. Det kan till och med räcka med en tanke när man står i duschen, eller tittar in i kylskåpet för att ta fram yoghurten på morgonen.
Man vet eftersom man har varit där.
Och man är nära nu. Faktiskt så att man balanserar på den där tunna linjen.
Likt förbannat fortsätter man att bita ihop. Det går en stund till. Det är inte så farligt. Måste vara duktig. Så tänker man. Fast man vet att det är fel och farligt.
Man måste inte vara så förbannat stark och duktig jämt. Det måste man faktiskt inte. Så himla svårt att fatta bara.
.
Det där har jag haft i åratal, dels då jag är trött, överansträngt, har ätit för mycket eller för snabbt, är stressad (mentalt) osv. det dyker upp när som helst, men jag har vant mig. Nästan tio år sedan jag kände det för första gången. det är bara att ligga ner och ta det lugnt en stund, om möjligt.
SvaraRaderaKati: Jag har haft det lite då och då bara. Och endast under en kort stund. När det höll i sig ett halvt dygn, drygt, kändes det olustigt.
SvaraRaderaKänner igen. Ett par veckor med samma symtom. Och jag vet precis vad det beror på. Är för envis, stolt och tar på mej att fixa och styra. Sen blir jag i tysthet ilsken på de som inte hjälper mej. Fast jag säger inget!Korkat men jag försöker lära mej fast det är som med gamla hundar och sitta typ....!
SvaraRadera