onsdag 3 oktober 2012

Dumdag

Lika glad som jag var igår, lika oglad är jag idag. Oglad, arg och besviken. Och ledsen. Jag har haft en jävulsk dag. Hemsk. Och nu huvudvärk from hell.

Jag får ta mig en funderare. På hur jag ska göra. Vem jag ska tänka på i första hand, mig eller dagisbarnen. Men efter idag är jag beredd att tänka bara på mig själv.

Frågan är, om man (jag) har problem med en kollega, ska man ta det direkt med personen, eller inte?
Dilemmat är, vi är tre personer som jobbar ihop och det kan bli väldigt jobbig stämning. Kollegan kan bli ledsen, och det vill jag inte!! Jag avskyr att göra människor ledsna, då är jag hellre ledsen själv. Dumt nog.

Men att bli fräst åt utan anledning och bli beskylld för att vilja bestämma, när jag bara svarade på en fråga och gav ett förslag till lösning. Alltså, jävlar i helvete vad jag gick igång. Blev arg, besviken, ledsen. Som tur var kröp en liten kille upp i mitt knä precis när första tåren trillade ner på kinden och dolde mitt ansikte mot omvärlden. Jag kan ju fan inte bli arg utan att gråta! Vad är det med mig och tårar!?

Jag hoppas att morgondagen blir bättre. Det måste den bli. Just nu har jag huvudvärk, ont i ansiktet - i huden liksom - och käkarna är jättespända.

Jag vet inte vad som är felet. Jag vet att hon låter otrevlig mot andra också, så det är inte bara mot mig. Men jag är bara vikarie, och jag har sagt att jag vill höra om/när jag gör fel. Jag tar ett stort ansvar för att få ordning på gruppen, jag anstränger mig för att föräldrarna och barnen ska få ett stort leende när de kommer på morgonen eller går för dagen. Kanske bannas jag för att jag fortfarande har den arbetsglädjen och orken att le och vara trevlig, småprata lite? Jag vet inte. Jag säger inte att jag är världsbäst eller så (ni som läser bloggen varje dag minns kanske gårdagens kaos-eftermiddag!?), jag vet bara hur jag ville bli bemött när jag lämnade min äldsta på dagis när hon var liten. Jag minns så väl känslan när jag lämnade över min skatt till andra, hur oerhört viktigt det var att det kändes bra. Det måste kännas bra i mammahjärtat!

Måtte jag ha den orken och lusten när jag kommer till jobbet i morgon. Just nu känns det som att jag inte ens vill gå dit. Min arbetsglädje togs ifrån mig idag. Tur att jag är envis och helst inte vill ge mig i första taget. Synd att jag är en envis jävel som ofta kör på lite för hårt med mig själv.
.

2 kommentarer:

  1. Jag tror på att säga ifrån, det kan man göra vänligt.
    Det kan ju inte vara okej att hon är taskig och sedan ska du inte säga ifrån för att HON kan bli ledsen?

    SvaraRadera
  2. Usch, ska du orka jobba kvar där som vikarie måste du nog ta upp det med henne. Gör det i samma stund som hon säger något som gör att du tar illa vid dig, så att du har konkreta exempel.
    Skickar styrkekramar till dig!

    SvaraRadera