Det tar sig

På grund av tidsbrist kopierar jag här mitt eget inlägg från http://agnetav.wordpress.com/

---

Sakta men säkert så blir jag bättre och bättre på jobbet. Eller sakta, jag tycker nog att jag gör ganska snabba framsteg. Här borde jag nöja mig, sätta punkt och låta alla tro att det inte kommer ett ”men” …

Men, jag tar två steg fram och ett tillbaka. Och ibland två och tre tillbaka.

Som idag. Jag har suttit med utbildningsansvarige som kommit ner från Stockholm. För att sitta med mig en hel dag. Om det är bra eller dåligt har jag inte kommit fram till. Men jag väljer att tro att det är bra. Det har varit bra för mig om inte annat – jag har haft en person till mitt eget förfogande, i flera timmar! Som svarat på mina frågor! Fantastiskt ju. En person som kan i princip allt! Suveränt. (Men tänk om det är för att jag anses ovanligt trögfattad…?)

Hur som helst. Idag har jag naturligtvis upptäckt några fel jag gjort. Och vi pratar inte ett par små slarvfel. Vi pratar JÄTTEDUMMA och JÄTTEONÖDIGA slarvfel. Sådana där fel som man helst bara upptäcker och skäms över i sin ensamhet och eventuellt avslöjar för någon nära kollega. Flera gånger har jag velat sjunka genom stolen. Dessa fel uppdagades naturligt-jävla-vis när det här proffset satt bredvid. Och av någon anledning (som jag bra gärna skulle vilja veta! Eller kanske inte?) berättar hon för min chef. Why? Why?

Men hon, chefen, sa att det var väldigt bra att det var just jag som upptäckte att det var jag som gjort fel. Att det varit värre om jag inte upptäckt felet. Mmm, så kan man se på saken. Men om det var ren och skär tur, att jag upptäckte det? Och alla fel som jag inte upptäckt…?

Min chef verkar ha en bra inställning till fel och misstag (om man gör dem en gång) – att det är på dem man lär sig. Det tycker jag känns skönt!

Gode gud gör så att jag lär av mina misstag!!!