Jag vet att jag grubblar för mycket. Och känner efter. Tänker med magen.
I magen sitter oron, men också glädjen och lyckan. Eller om lyckan sitter i bröstet, hjärtat därnånstans.
Ja, jag oroar mig för lätt för saker och ting. Alltid.
Nu ska jag gå ut i soldiset, få lite friska vindar i ansiktet och lite solsken i blicken.
Det är inte synd om mig, även om jag gnäller lite. Det kan ha att göra med att det är måndag. Fredagar är lättare att leva. November är ju ingen glädjekälla heller.
Så, bäst att passa på att gå ut medan dagsljus är!
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Ganska typiskt kvinnlig egenskap det där att oroa sig för och om mycket. Men bra tänkt att passa på att gå ut och få lite D-vitamin. Det behöver själen...
SvaraRaderaVad händer med ditt bokskrivande?
SvaraRaderaAnna: Ja, det är väl det. Jag tar D-vitamin (nästan) varje dag. Och försöker ta promenader i ljuset.
SvaraRaderaÅsa: Jag redigerar just nu. Förmodligen gör jag allt i helt fel ordning, men det är lite så jag är tror jag. :/
Körde helt fast i skrivandet och började redigera efter att ha fått lite feedback. Så skrivandet går om inte bra så i alla fall långsamt framåt!
Har ett par krånglande armar också att vara rädd om. (Gaaaaah)
Massor med varma kramar
SvaraRaderaSusanne: Tack! Kram till dig med!
SvaraRadera