Överlevt en tisdag

Konstigt egentligen, hur man kan ha på känn att en dag inte ska bli bra. (Ibland är det kanske just på grund av den känslan som det inte blir bra? Ibland blir det trots allt bra, och då blir man lite extra glad.) Idag var en dag då jag visste på något konstigt sätt att det skulle bli en dålig dag. Och att jag skulle räkna timmar och minuter tills jag fick sluta.

Jag till och med erbjöd mig att gå hem tidigare. Utan att kräva betalt för hela dagen, naturligtvis. Jag var så nära att lyckas, men så kollade vi för säkerhets skull med den andra avdelningen och där behövdes jag.

Gaaaah.

Sådana dagar tackar jag min lyckliga stjärna för att jag bara är vikarie. Barnen var hur mysiga som helst. Förutom den flicka som sa att jag såg ut som någons farmor. Jag föredrar att bli tillfrågad om jag är en tonåring. Farmor. Bahhh.

I morgon ska jag vara på ett ställe jag bara varit några timmar på förut, och en helt ny avdelning. Det blir spännande. Jag "vet" att det blir bättre än idag. Dock blir det en sen dag, men jag börjar inte förrän nio. Det betyder frukost och kaffe hemma i lugn och ro.

Resten av veckan ska jag vara ledig. Ägna mig åt mitt skrivande, jobba på att bygga upp musklerna i armen, dricka kaffe och njuta av livet!

Men nu, äta ikapp allt jag inte fått äta idag (en nackdel med för många vuxna - för lite mat!) och förhöra min trettonåring på läxa inför prov.


Var inte det här århundradets intressantaste inlägg så säg?!
.