Julafton 2022

Vi fick, nästan mirakulöst, en lite vit jul. Så tacksam för det.

Dagen efter ösregnade det.

Vinterland no more

Minusgrader, snö och rimfrost, bitande kallt och magiskt vackert. I flera dagar var det ren och skär lycka att gå ut och det knarrade under fötterna. Men idag töar det bort. Så himla ledsamt. En vecka innan jul försvinner det fina ... såå tråkigt. 

Visserligen avskyr jag att frysa, men hellre det om det är vackert än att ha plusgrader på vintern.

(Nu längtar jag efter ljusare tider och barmark. Och så önskar jag mig en hälsena som inte gör ont så att jag kan ge mig ut och springa. Mitt välmående och mitt humör behöver det.)

Höjt julstämningen lite

Det känns inte som att halva december redan har gått, eller att det är jul om tio dagar. Jag är kvar runt den siste november. Tiden går för fort! Första ljuset hinner knappt tändas innan julafton är här och en blinkning senare är den över.

"Nästa år, då ska vi börja pynta tidigare, och lyssna på julmusik redan till första advent." Brukar vara mitt mantra. Igår, på lucia, tog vi in granen och jag satte på en spellista med julsånger medan vi klädde den. Mysigt! Och ute var det vitt och fint.

Det är några julklappar kvar att fixa och det stressar mig lite, helst som jag är lite förkyld och inte ett dugg sugen på att ge mig ut bland folk (oavsett förkyld eller frisk). Får muta något av barnen, om jag inte hittar det jag ska ha på nätet. Men för varje dag ökar risken att inte hinna få sakerna i tid, och i samma takt över stressen och pressen och olusten ...

Julefrid, kom och ta mig i besittning, jag längtar efter dig! 

Tillbakalängtan!

Jag älskar den här bilden! Kanske mest minnena.

Vilken lycka det är att känna folk som äger en båt! (Och man blir medbjuden ut en ljuvlig sensommareftermiddag.)

När bilden togs har vi precis lämnat hamnen och är på väg mot öppnare hav. Så lyckat med 1) bildtexterna 2) seglen som sticker upp ur varsin flaska. Det bara blev! (Japp, lättroad.)

Ingen av oss hade ätit middag den här dagen så vi åkte förbi Hönö och köpte med oss pizza som vi satt i båten och åt. 

Jag har alltid sagt att jag inte är någon båtmänniska, och jag gillar egentligen inte att åka båt över djupa vatten. Men när jag sätter mig i den här båten och vi åker iväg glömmer jag helt bort att vattnet är djupt och ibland väldigt mörkt, det är bara härligt och underbart och ljuvligt - på alla sätt. Och hade jag haft mer tid, ork och framför allt pengar skulle jag vilja äga en egen båt. Men det skulle falla på valet mellan segel eller motor.

Tar tillvara alla rester!

Sedan allt blivit så dyrt har vi blivit bättre på att ta tillvara på rester. Så när det fanns kvar av cavan från i lördags fick vi ju offra oss lite. Förhoppningsvis finns det rester av chipsen också.

Fin måndag. Med snö utanför fönstren, ljuvligt!

En ny fas i livet, del 2

Den nya fasen är här och jag försöker att vänja mig. 

Den att barnen är vuxna nu, eller på väg in i vuxenlivet, och snart kommer att vara utflyttade och självständiga. Visserligen bor alla tre hemma fortfarande, men inom några få år kommer det att ändras. 

Två pluggar (+jobbar) och den tredje jobbar. Den tredje borde kunna skaffa egen lägenhet och flytta, skulle man kunna tänka sig (om lönen vore något högre ... hur klarar sig fullvuxna som jobbar på samma ställe?! Eller tjänar de mer? Antagligen). 

Men tredje barnet funderar på att börja plugga nästa höst och bor därför hemma fram till dess. Vilket han gör helt rätt i. 

Bara tanken på mina barn ska flytta ifrån oss gör ont .... samtidigt som jag vill att de ska hitta egna bostäder och bli helt självständiga. Såklart!

Om tre år ska våra bostadslån läggas om. Och då har förmodligen och förhoppningsvis två av tre barn flyttat ut. Då är det dags för oss att fundera på framtiden på allvar. Sälja huset och flytta? Eller bo kvar, och i så fall, i ett år eller två eller tre?

Det är lite jobbigt att inte veta, inte kunna planera ... Och trädgården ... hur mycket ska jag lägga ner där? Är det någon idé att plantera några nya buskar eller träd om vi ändå inte ska bo kvar? Hur ska jag tänka? Och vad VILL jag? 

Tänk om alla tre fortfarande bor hemma om tre år, då blir det lite för litet att köpa en lägenhet med bara tre rum (vilket jag lite grann planerar i nuläget, när "planen" är att endast ett barn bor kvar hemma).

Och var ska lägenheten ligga?! I kommunen förstås, men i vilken tätort?! Och i vilken del? 

Så många funderingar som snurrar i huvudet. Och de är inte ensamma - just nu brottas de med andra angenäma bekymmer, men det är ett helt annat och senare inlägg.

En ny fas i livet, del 1

När jag började blogga var mina barn små. Jag skrev ofta om mitt liv som heltidsarbetande trebarnsmamma. 

Nästan ensamstående var jag också eftersom min man jobbade mycket, och bland annat i Malmö där han övernattade en gång i veckan. Och var det inte jobb var det politiska möten på kvällarna ... 

Han brukade komma hem lagom till jag sjönk ner i soffan, efter att ha hämtat barnen hos dagmamma respektive dagis, lagat mat, utfordrat barn, städat i köket, nattat barnen och fått dem att somna.

  

När jag ÄNTLIGEN fick sjunka ner i soffan och njuta av stillheten hördes ett glatt "Hallå!"

Det fanns med andra ord en massa frustration att blogga om på den tiden. Med glimten i ögat för jag har älskat min man, mina barn och hela tillvaron, även om den varit dödens utmattande ibland ... Det händer att jag läser gamla inlägg och skrattar åt eländet. Jag kunde vara ganska rolig. Det är jag sällan nu för tiden.

Men det var inte det jag skulle blogga om nu, utan det faktum att barnen blivit stora och maken är lite av en offentlig person i kommunen - inget man raljerar över alltså. Och jag ... jag jobbar i skola, med barn - inget att skoja om heller. Eftersom allt kan missuppfattas. Eller plockas ut ur sitt sammanhang och feltolkas. Dessutom har jag mist förmågan att uttrycka mig på ett roligt sätt.

Hur som helst. (Nej, nu blev det för långt, jag får fortsätta i nästa inlägg.)

Något skaver i svenska klassrum

Första veckan efter lovet är avklarad, tack och lov. Det har varit en ganska intensiv vecka med elever som inte klarat av att sitta still och som oroligt rör sig och stör i klassrummet. Jag hoppas att nästa vecka blir bättre. 

Det är något som skaver i svensk skola just nu. Eller är det jag som inte passar in? Jag är kanske gammaldags och bakåtsträvare, som tror att vi måste gå tillbaka till ordning och reda i klassrummet. Betyg i uppförande är ett av mina önskemål.

Det måste visas större respekt i klassrummet - både för lärare, elever, annan personal och för saker såsom skolbänkar, pennor, pennvässare, linjaler mm. Elever sitter idag och delar suddgummin i småbitar för att sedan kasta runt dessa när vi vuxna inte ser. Och sedan klagar eleven på att den inte har ett sudd när h*n behöver sudda. 

Idag ska allt vara roligt och eller tillåtet. (Nej, mobbing är absolut inte tillåtet men det förekommer i stor utsträckning ändå.)

Och Gud förbjude om någon elev har  t r å k i g t  på lektionen ... Men hur ska det gå för eleven längre fram i livet om han eller hon aldrig fått lära sig att ha tråkigt? Livet är inte roligt hela tiden. Inte för någon. (Visst, det finns säkert undantag, men för den stora massan är livet tråkigt vissa dagar, och det är bara att acceptera.)

Jag är en tråkig person i klassrummet (och på skolgården). Jag är ganska sträng och tillåter inte slarv, och jag är inte en kul person som strävar efter att bli en kompis. Mitt jobb är att hålla ordning och se till att alla känner sig trygga. 

Jag har ofta fått höra att jag är just tråkig och sträng. Men jag kan vara snäll och trevlig också och jag tror att de flesta elever uppskattar mig och mitt förhållningssätt. Framför allt de som gillar skolan.

En elev som för något år sedan skrek åt mig att jag var den absolut tråkigaste och dåligaste (sic!) fröken som h*n någonsin haft, kommer nu fram till mig och kramar om mig när vi ses. ❤️ Så något verkar jag ha gjort rätt.

Jag ömmar för de elever som vill ha studiero och kunna lära sig saker i klassrummet men som tvingas sitta med hörselkåpor för att ljudnivån är för hög. De är många och de kommer lite i skymundan, tyvärr.

En kollega föreslog häromdagen att det borde sättas upp en kamera i varje klassrum, för att visa föräldrarna hur deras barn beter sig i skolan. Många vårdnadshavare skulle bli väldigt chockade. Jag gillar den idén, för när i hela friden blev det okej att bete sig illa i skolan?! Och varför?! För det är vad som tillåts ske, varje dag.

 

Och där var höstlovet över

Inför lovet lovade jag mig själv att jag skulle läsa, skriva, slappa, träna och promenera. Och kanske tvätta och städa lite om lust för det skulle uppstå, det gjorde det inte men jag har kört några maskiner när elen varit ... eh, förhoppningsvis billigare. 

Däremot har jag läst tre romaner, skrivit ca 15000 ord på mitt manus, pluggat lite spanska (!), tränat, promenerat och slappat, slappat och slappat! Herregud vad slö jag har blivit av allt slappande. Men jag har behövt det här lovet ... komma ikapp mig efter den väldigt stressiga höstterminen, som visserligen lugnade ner sig senaste veckorna. 

Jag har tagit två promenader med två olika kompisar och det var välbehövligt. För även om jag uppskattar att vara utan sällskap är det kul att ha någon att prata med ibland.

Det har blivit en del vin och chips också. Och lite filmer. 

I morgon börjar jobbet igen och jag ser fram emot det. Men jag ser också fram emot att få manuset att växa och utvecklas åt det håll jag hoppas ...! Men jag ropar inte hej än. Vis av erfarenhet vet jag att man lätt hamnar med ett magplask mitt i bäcken.

Höstlov pågår

(Hade tänkt ge bloggandet en riktig chans när jag återupptog det, men det går sådär ... som med det mesta jag företar mig nu för tiden ...) Fast det ÄR ok att vara lite halvkass ibland. 

Innan lovet tänkte jag göra följande:

Slappa

Träna

Läsa

Skriva

Yoga

Promenera

(Ibland faller både promenera och yoga in under träning, men ibland blir det egna punkter.)

Jag återkommer (kanske) när lovet närmar sig sitt slut. Än är det många några timmar kvar.

Lördagsbestyr äntligen

Idag fick jag äntligen tummen ur att möblera om i två garderober. En byrå och en kista har fått byta plats med varandra och jag blev riktigt nöjd med deras nya platser. 

Jag har alltid tyckt om att möblera och borde göra det lite oftare ... men vårt hus är inte så möblerar-vänligt tyvärr.  Men det kan funka att byta plats på lampor eller krukväxter så det kanske jag tar och gör, men en annan lördag.

Resten av den här sköna ensamma hemma-lördagen ska ägnas åt yinyoga och att skriva. Kanske blir det en promenad till återvinningen också men sen får det vara bra med det husliga. Har ju faktiskt kört två tvättmaskiner och skurat diskhoarna också.

Höstpromenad

Promenad i underbart höstväder, prat med fina vänner, skratt och fika.  

Kvalitetstid som man borde se till att skaffa sig lite oftare. 

(Rubriktorka)

Nu har jag jobbat ... tror det är tre veckor på mitt nya uppdrag och jag trivs riktigt bra. Idag var det först medarbetarsamtal (inga konstigheter) och ett annat möte (inga konstigheter det heller) och sist på dagen hjälpte jag min ersättare med lite småsaker. 

Saker och ting rullar på och det känns rätt bra. Ekorrhjulet kallas det visst. Inte mitt favorithjul direkt, men det är något tryggt i det ändå. 

Nyss kom en manusidé flygande till mig. Funderingar på hur jag kan ändra om i befintliga manuset och göra det till en fortsättning på debutromanen. Det verkar som att den kanske vill skrivas trots allt? Äh, ska inte ropa hej än. Har en bit kvar innan jag ens är framme vid bäcken. Och nu är det dags att sova.

Som tur är är det snart helg igen. Helg betyder skriva.

Manuset växer

Det går inte fort men det går åt rätt håll. Och jag håller igen lite eftersom kroppen tar stryk av för mycket stillasittande vid datorn. Jag måste bli bättre på att ta pauser, stretcha och ställa mig vid skrivbordet ibland. Jag gör helt fel som förlorar mig i skrivbubblan och skriver tills kroppen blir helt slut. Dumt.

Men det går åtminstone framåt och det känns för det mesta kul att skriva! Det gläder mig efter lång tid av skrivolust och våndor. 

Rött vildvin

Bilden blev verkligen inte bra, men ungefär i samma sekund som jag la ner mobilen i väskan hade jag glömt att jag skulle ta ett kort från andra sidan, för att fånga färgerna bättre. 

Hursomhelst. Bladen är starkt, nästan lysande röda just nu - och jag får inte nog av att beundra färgerna. Rönnens färger däremot lämnar en del att önska i år - de gick från gröna till bruna på nolltid - inga vackra höstfärger alls. 

Men vissa lönnar är lika fantastiska som vanligt.

Vad gäller jobbet känner jag att jag har börjat landa i min nya roll. Jag har blivit ett känt ansikte (åtminstone för de flesta) i de två klasser jag är, och det känns bra. Och även om vissa saker fortfarande känns förvirrande och nya börjar det mesta falla på plats. Det största bekymret just nu tycks ändå vara vädret ... inte jättekul med regn och blåst. (Men positivt att elen förväntas bli 'billig' idag.)

Sista september

(Jag har aldrig varit bra på bloggrubriker.)

Den här vackra soliga dagen vaknade jag med rejäl huvudvärk. Men det var grått och mulet när jag vaknade. Visserligen har jag vaknat med huvudvärk en hel vecka nu, men idag fick jag nog och kände att jag inte kan pressa mig ännu en dag, det går bara inte. Det känns som ett misslyckande att inte orka gå till jobbet. Och jag känner mig som en svikare. Men jag ska ta hand om mig ordentligt i helgen och förhoppningsvis komma tillbaka till jobbet med mer energi och arbetsglädje än jag haft på länge.

Ser ni hur fint vildvinet lyser i solen? Vet inte om bilden gör det rättvisa.

Det nya rullar på

Nya tjänsten går bra, men det är lite att lära sig och ibland kör det ihop sig ... men tempot är mycket långsammare nu än på förra stället och det är oändligt skönt.

Nya manuset rullar också på. Jag har försökt skriva 1000 ord om dagen men idag sätter huvudvärken stopp för det. Jag har haft värk sedan i lördags och det stör mig. Himla oskönt faktisk. 

Den nye administratören rullar också på men han behöver fortfarande ganska mycket hjälp av mig. Plötsligt är det jag som jobbat längst, trots att jag fortfarande är ganska ny jag också.

I övrigt är det inte mycket som rullar på ... träning har det inte blivit någon på snart en vecka och det är inte bra. Men huvudet måste sluta göra ont först. 

Men veckan rullar på och snart är det helg igen - hurra!

Vågar absolut inte ropa hej än, men ...

Jag tar sällan ut saker i förskott, såvida det inte rör sig om jobbiga saker ... men sådant som är roligt eller bra väntar jag med tills jag ser att det blir av. 

Hur som helst, jag har plockat ner skrivandet från hyllan igen. Idag skrev jag lite drygt tusen ord. Yay!

Det betyder inte att jag kommer vilja fortsätta skriva eller att det kändes kul. Det betyder bara att skrivlusten inte längre är som bortblåst. Och det känns hoppfullt. Åtminstone inte helt hopplöst.

Vad det blir återstår att se. Jag tar det som det kommer. Men jag tror att jag skulle bli glad om lusten återvände och tog över min fritid lite grann. Jag behöver en meningsfull (?) hobby och något att vila tankarna på ibland. 

En felaktig bild

Jag tog bort några blogginlägg som var skrivna i stundens hetta ... för de gav en helt felaktig bild av mig, mitt jobb och hela situationen jag befinner mig i. (Allt har handlat om förutsättningar som ingen kunde förutse. Det är ingens fel att det gick som det gjorde och jag kommer att finnas till hands för att hjälpa till om eller när så behövs.)

Jag vill inte framstå som bitter och tjurig, för det är jag inte. (Har bara ett stort behov av att få ur mig tankar och känslor. Och ibland tänker jag inte alltid efter i tid.)

Nu tänker jag lyfta blicken, sänka axlarna och se till att andas långsamt. Min nya tjänst kräver att jag är lugn och fokuserad.

Lite längre fram, när jag kommit ikapp mig själv, ska jag fundera över framtiden. Vill jag skriva igen? Vill jag söka jobb på kontor igen? Vill jag fortsätta som elevassistent i en trevlig klass? (För det är det jag ska göra/vara ett tag framöver - och det känns så himla hoppfullt! Jag tror att det kommer bli jättebra.)

Fredag - klapp klapp klapp!

Allt i mitt liv just nu genomsyras av hur otroligt mycket det är på jobbet.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska stå ut. Jo, det vet jag ... Jag ska andas långsamt, göra arbetsuppgifterna långsamt, göra en sak åt gången och lita på att jag gör så gott jag kan.

Men det är så satans svårt bara. Jag vill för mycket. Eller rättare sagt, den Duktiga Flickan™ vill för mycket.

Suck.

Saker att jobba lite mer på

Jag har börjat dra ner på de egna kraven på mig själv. Skyhöga sådana, varför? Blir jag tackad? Nej, jag blir uppäten. Jag ger ena fingret och folk tar restan av mig. Det räcker att det viktigaste blir gjort. Det här är svårt men jag tycker att jag börjar bli bättre. Behöver jobba mer på den biten.

Jag har börjat skjuta upp saker som inte måste göras pronto. Om ingen kommer till skada (eller att lågstadiet och mellanstadiet står helt utan lärare) så kan det nog vänta några timmar eller dagar till. Den här punkten behärskar jag nästan till fullo. Eller nästan nästan. Åtminstone det jag är bäst på. (Eh ... vilken merit, typ.)

Det jag inte är lika bra på än är att släppa det dåliga samvetet. Jag får dåligt samvete när jag säger nej till folk. Framför allt om det är något jag faktiskt kan göra men inte hinner. Det känns himla trist. Jag brottas lite med det idag ... dissade en kollega för att jag ville gå hem från jobbet. 

Jag måste bli bättre på att säga nej, sätta gränser och sedan inte gå och tänka mer på saken. Jag har rätt att må bra när jag jobbar och när jag kommer hem från jobbet. Det gör jag väldigt sällan just nu. Men jag hyser hopp om att det kommer att bli bättre, det gör jag.

Idag har jag skrivit ner saker som varit bra, som jag gjort bra eller som jag lyckats med - och vilken bra känsla det gav. Då fick jag se att jag gör faktiskt en massa bra saker också. Inte bara misslyckanden eller svårigheter som gör att jag känner mig bristfällig. 

Heja mig!

 

Morgnarna hos mig

Nu tänds ljus på morgonen. Ute är det fortfarande mörkt.
Efter lite rörlighet och några yogaövningar blir det kaffe och lite radio.
Jag scrollar nattens händelser och börjar så smått ladda för en ny arbetsdag. Och ny vecka.

Should I stay or should I go?

Ibland trillar tankarna ner i gamla invanda mönster och spår och blir svåra att bryta. 

Det här med jobb. Att vara anställd. Leva i ekorrhjulet. Ständigt närvarande dragkamp i mitt inre.

Jag måste ha pengar, så är det bara, så i nuläget finns det inte på kartan att hoppa av hjulet igen. (Och det vill jag inte heller, innerst inne - för jag trivs, trots allt, väldigt bra. Mer om det lite senare i inlägget - om jag inte glömmer bort det. Vilket brukar ske.)

Hm. Har redan tappat tråden. Eller om jag kommit till insikt bara efter förra stycket? Jag måste ha pengar. Särskilt nu när allt bara blir dyrare och dyrare. (Tack regeringen för usla beslut.)

Men det är det här med att stanna där jag är eller göra något annat?

(Jag vill stanna.) Ibland känns det övermäktigt. De senaste åtta, nio arbetsdagarna har känts som ett helvete. Jag har stressat så otroligt mycket att kroppen nästan låst sig ibland. Huvudet har värkt och till och med bränt stundtals. Det har känts som att hjärnan lossat från själva huvudet och helt slutat fungera.

(Här skulle jag vilja berätta detaljer som jag måste hålla tyst om.)

Det ställs stora krav och hög press. Kanske mest från mig själv? Dumt. 

Orkar jag kämpa? Hur mycket ska jag ge av mig själv? Är jag rätt person på den tjänsten eller krävs det någon annan? (Med ett par utmattningsdepressioner i bagaget är man inte stark och snabb längre.)

Gör jag tillräckligt? Är jag tillräckligt effektiv? Med tanke på att jag fortfarande är ny GÅR DET INTE att göra saker snabbare än jag redan gör, då blir det fel. Och jag hatar när saker blir fel.

Men. Ett stort men. Det kommer med största sannolikhet att bli bättre. Skolstart innebär alltid mycket att göra ... och jäklar i havet vad mycket det finns som ska klaffa på en stor skola vid terminsstart! Innan jag började på expeditionen hade jag ingen aning om hur mycket som ska göras och fixas och ändras, och jag trodde att saker och ting sköttes automatiskt. Det gör det inte. Någon fixar med allt. Och denna någon är inte på plats just nu och jag har fått hoppa in för Någon. Det går inget vidare, måste jag erkänna. Men jag kämpar på, vi alla kämpar på - rektorerna, pedagogerna och jag. 

Jag ska ge jobbet några veckor till ... för att jag vill att det ska bli bra. Jag vill komma in i arbetsuppgifterna och känna att jag gör dem bra. Men jag tänker inte bränna ut mig. 

Andra arbetsveckan

Den här arbetsveckan har varit ... obeskrivligt jobbig. 

Jag som forfarande är ny på jobbet, samt glömt bort en del under den långa ledigheten, har fått sätta mig in i arbetsuppgifter som är helt nya för mig.  

För att göra en lång historia kort: Det har varit helvetiskt jobbigt den här veckan. Jag har gråtit av frustration och trötthet, jag har stressat tills det har bränt i bakhuvudet, jag har glömt bort de mest enkla saker som borde vara omöjliga att inte komma ihåg ... Jag har nog upplevts som kort i tonen och kanske direkt otrevlig. 

Det har känts lite skrämmande. Hur är det möjligt att bli så stressad på mindre än två veckor? Jag gick från totalt utvilad till att vara i stort behov av ny ledighet. (Jag vet ju svaret. Det beror på orsaker som jag inte kan råda över. Jag måste lära mig att hantera min stress.)

Men jag gillar trots allt mitt nya jobb! Men jag vill gärna känna att det ska kännas bra och roligt igen. Jag har faktiskt övervägt att söka något annat, eller gå tillbaka till att vara elevassistent. Men jag vill inte det. Jag vill jobba kvar, jag vill komma in i arbetsuppgifterna och vara en trevlig och hjälpsam kollega!

Kanske lugnar det ner sig snart - det är alltid som mest att göra vid terminsuppstart. (Och så är situationen extrem eftersom vi är underbemannade pga orsaker.) 

Över lag har jag fint stöd från rektorer och kollegor och det känns väldigt bra. Det är bara några få som fortfarande inte fattat ... suck.

Men jag behöver bli bättre på att hantera stressen - och att sänka min ambitionsnivå ännu lite till. Jag jobbar på det och jag har gjort framsteg, och det är bra. Och nu är det helg och jag ska försöka sluta tänka på jobbet och allt jag missat att göra som jag borde ha gjort. Men jag misstänker att det finns kvar på mitt bord även på måndag. Eller tisdag. Eller om två veckor. 

Första arbetsveckan

Luktärterna blommar för fullt och doftar ljuvligt.

Det har varit ganska intensivt den här veckan. Mycket som ska fixas och ordnas med inför skolstarten och det mesta är fortfarande nytt för mig. Allt går långsamt och jag känner mig trögfattad och lite dum ... men det har gått bra ändå. Saker har blivit gjorda och jag tycker att jag har kommit en bit på vägen när det gäller mig själv ... 

... jag har inte längre samma behov av att göra allt så himla bra och pedantiskt. Jag känner inte längre att jag måste lösa ett problem innan det ens har hamnat på mitt bord. Och jag gör saker tillräckligt bra. Eller kanske bara halvdant, eftersom jag inte har tid att göra det bättre. Och ingen blir arg! Ingen kommer till skada. Och jag blir inte lika utmattad som om jag skulle lagt ner mig själ i saker och ting.

Jag måste inte heller bli omtyckt av alla längre. 

Och jag slängde igen dörren och väste "inte nu" mitt framför näsan på en kollega utan att få dåligt samvete - tänkte bara att jag ber om ursäkt lite senare och ger en förklaring om det behövs. Mitt gamla jag hade fått ont i magen av att ha varit en bitch. (Jag bad om ursäkt lite senare och saken var ur världen, hur skönt som helst att inte ha hetsat upp sig över det.)

Och jag kan med att säga till folk: "Jag vet inte, du får fråga någon annan" istället för att lova att ta reda på allt åt alla. Folk kan själv söka upp information. 

Men självklart hjälper jag till om jag kan och hinner, men jag slår inte längre knut på mig själv för att vara andra till lags. Och jag sitter inte heller och rullar några tummar - jag går inte ens iväg och tar en kaffepaus! Men det kommer jag att behöva lära mig att göra för att inte ätas upp av jobbet. Det finns således fortfarande kvar saker att arbeta med när det kommer till mig själv. Skönt, för det vore ju jobbigt om jag redan var perfekt. Är ju trots allt bara 50.

Semestern del fyra

Medelhavet är ljuvligt. Att få svalka sig och guppa i vågor när det är drygt 30° är underbart.

Att ha en egen bougainvillea som ibland behöver klippas är ren och skär lycka. Måtte den aldrig vissna ner och dö.

Strandpromenaden i Albir är så trevlig. Men tyvärr är det oftast för varmt för mig att strosa där, mitt i sommaren. Jag längtar efter att få uppleva Spanien i april, maj och september, oktober när det inte är lika varmt som i juli och augusti.

Den här sommaren investerade vi i en markis/pergola som täcker större delen av terassen - väl investerade pengar, även om de grävde ett ganska stort hål i plånboken. Men förhoppningsvis håller den under lång tid framöver. Perfekt att sitta och "sola" under - man får lite, lite färg men man blir inte bränd. Och parasollet kunde vi äntligen flytta ner till baksidan för att få lite skugga där på eftermiddagen. 

Utsikten som jag troligtvis aldrig kommer tröttna på. 

Det är värmen som gör att jag efter ungefär fyra veckor vill åka hem till Sverige. Jag tröttnar på den evigt blåa himlen (jag jublar när det någon enstaka dag kommer lite moln!) och den gassande solen. Samtidigt är det så skönt och lyxigt att veta att man inte måste passa på att vara ute när solen skiner. Och stolsdynor kan vara ute dygnet runt. Tvätt kan hänga ute över natten. Det är så skönt. Och om det mot förmodan kommer lite regn torkar sakerna upp så fort solen kommer fram.

Det är ett tacksamt klimat även om jag hade önskat att temperaturen låg kring 27°.

Semestern del 3

Vi badade en hel del. Vår strand, som ligger närmast och som vi tycker bäst om ligger i Albir. Eller egentligen i Altea. 

Vi åt inte särskilt ofta på restaurang faktiskt, men några gånger var vi på It's a small world i Albir, som har god mat och trevlig miljö.

Men vi upptäckte en ny pärla i Altea, Chabby chic, som hade förvånansvärt god mat. Får bli att besöka den nästa år igen.

Här äter vi tapas på It's a small world. Deras hamburgare är fina också.

Utsikt över stranden (en av dem) i Benidorm. Här sitter vi på en pizzeria med fantastisk utsikt över stranden och havet. Och pizzorna är jättegoda. Återkommer när/om jag kommit på namnet.

Och så utsikten på morgonpromenaderna. Jag tröttnar aldrig och snart kommer jag att längta ner igen. För tillfället är jag nöjd med att vara i Sverige, med svala nätter och frisk luft. 

Till havs

"Vill ni följa med ut med båten i morgon?"

Om vi ville?!

Först kändes det lite läskigt men efter ett tag vågade jag släppa mitt krampaktiga tag om vad det nu var jag höll fast mig i. Jag glömde till och med bort att jag inte gillar djupa vatten. Jag tänkte inte ens på att det var djupt. Det var bara helt fantastiskt härligt. Vattnet var makalöst blått i vissa vinklar - så där så att man nästan trodde att det var photoshoppat.  

Så nu sitter jag här och undrar om jag inte kan tänka mig att bli båtmänniska ändå. Om vi hade haft mer pengar och mycket mer tid. Eller så nöjer vi oss med att följa med som sällskap, funkar riktigt bra det med.

I skrivande stund är det kväll och solen är på väg ner. Det har varit några helt fantastiskt fina dagar som avslutar årets långa, härliga semester.

Semestern del 2

Här är ord egentligen överflödiga. Vi njöt av våra morgonpromenader, terassen med utsikt över citronträd, palmer, berg och Medelhavet.

En väg där det inte kör några bilar. Där vägen tar slut övergår den i olika cykelstigar och gångstigar. Man kan variera promenaderna nästan hur mycket som helst. 

Utsikten från den övre vägen. Från stranden i Albir ...

... till Benidorm.

Berget mellan dessa två ställen bjuder på en fantastisk utsikt och tidvis svindlande promenad, som vid ett ställe blev alldeles för brant och farlig och vi blev tvungna att vända.

  

Semestern del 1

Efter flera timmar och många mil genom Europa kom vi äntligen fram till vårt lilla hus. Det var disigt eller kanske rent av mulet och havet syntes inte. Men det var skönt ändå att vara framme.

Morgonpromenaderna ... jag älskar dem och tycker verkligen om det lilla berget intill vårt område med den storslagna utsikten och de många stigarna att promenera eller springa på.

Den här utsikten är dessutom tagen från den nedre vägen, det finns en övre också vilket jag återkommer till i senare inlägg. 

Och efter promenaden eller joggingturen blir det morgonkaffe på takterassen och jag kan inte beskriva i ord hur skön känsla det är.

I år var de första dagarna mulna och med bara pyttelite sol, vilket var himla skönt för en ljushyad nordbo som jag. 

På resan tar vi två övernattningar, förutom hemresan förra året då vi tog en ... dels för att inte trötta ut oss fullständigt, dels för att vi vill komma fram medan det fortfarande är lite ljust. På nervägen stannar vi dessutom till och fikar hos vänner i Valencia vilket är himla trevligt.

Vi var framme vid 20-tiden och då hade vi klarat av både middag och handling och allt vi behövde göra var att tömma bilen, kolla att huset såg ok ut - vilket det gjorde - och sedan sätta oss med ett glas vin på terassen. Och vi njöt av att vara framme. (Men jag tycker alltid att det är jobbigt att lämna barnen, även om jag VET att de klarar sig utmärkt utan oss.)

En vecka kvar

Idag om en vecka återgår jag till jobbet. Vad jag ska göra vet jag inte riktigt för det blev aldrig något avtal skrivet innan semestern. En muntlig överenskommelse om att fortsätta som administratör har jag men i skolans värld kan allt hända, saker kan förändras och tjänster ändras. 

Någon dag ska jag berätta mer men just nu behöver jag dricka mitt kaffe och uppdatera mig på världsläget. 

Tillbakalängtan den här gråmulna söndagen

Sol, värme och långa bad. Ljumma kvällar, ljuvlig Bougainvillea och prisvärd cava.

Costa Blanca, juli 2022. 

(Men jag saknar inte att svettas, bli kladdig av solkräm och de kliande soleksemen. Men i november eller februari kommer jag längta även efter det.)

Är detta med bloggande något för mig?

Någonstans måste tankarna få lov att komma ut ... och även om jag inte är särskilt exhibitionistisk av mig vill jag gärna nå ut och inte gömma dem i en dagbok. Visserligen skriver jag dagbok, också, men på det där stolpiga viset - för att minnas vad jag gjorde vissa dagar eller vad jag gav barnen i julklapp eller födelsedagspresent. 

Jag älskade att blogga när det begav sig. Fullkomligt älskade. Allt jag tog mig för blev ett inlägg. Och oftast var jag ganska rolig. Framför allt bjöd jag på mig själv. Ironiserade över min situation och livet med småbarn. Sedan växte barnen upp och blev ungdomar som kom i kontakt med internet och jag fick skärpa till mig. Fick inte lov att vara en pinsam mamma, fick inte lov att berätta saker om vår familj. (Något jag förstås har största förståelse och respekt för.)

Och nu, nu sitter jag här med tankar, drömmar, nojor och grubblerier. Allt behöver få komma ut. Nej, inte riktigt allt, men mycket. 

Kanske testar jag att blogga igen och kanske blir det lite dagbok, som i Kära dagbok ... kanske blir det pannkaka av tankarna. 

Tänkte börja med att berätta om sommaren, mest för att få en reseberättelse för min egen skull, och få en plats full med bilder. För mitt minnes skull. Och kanske för någon annans intresse eller nyfikenhets skull. Vi får se.

Corona

Sent igår kväll kom provsvaret på PCR-testet: positivt.

Jag anade det för den här förkylningen har känts annorlunda mot alla andra. Inbillning? Jag vet inte. Kan inte heller förklara hur det har känts ... nästan som att jag varit lite metallisk inombords. Låter ju helknäppt. 

Insjuknade i måndags morse med lite svidande i svalget, svag huvudvärk och förhöjd temperatur. På tisdagen gjorde jag PCR-test. 

Jag har varit oerhört trött och knappt orkat annat än att ligga eller som mest halvsitta. Näsan har varit lite täppt och jag har haft lite lite hosta. Ganska lindrigt bortsett från att jag är väldigt känslig för att ha feber - jag blir ynklig.

Idag känner jag äntligen att jag är på väg att bli frisk och jag ska ägna dagen och helgen åt att ta det lugnt, promenera och yinyoga för att bli av med nerver som hamnat i kläm av allt liggande.

Agneta 5.0

Idag för en vecka sedan fyllde jag 50. (Jag är helt fascinerad över den siffran. HUR kan jag vara 50? Jag har knappt ens fattat att jag fyllt 40?! Igår fyllde jag i en enkät och kryssade för första gången i rutan "ålder 50-60 år" och det kändes som att jag lurades. Jättekonstig känsla.)

Förutom att det känns helt overkligt (man förväntas vara väldigt vuxen, mogen, klok och så vidare) känns det bra. Födelsedagen var helt fantastisk. Kanske att vi var lite för få människor på kalaset på kvällen. Corona får skulden för det.

På morgonen sjöng min älskade familj för mig och jag fick massor av fina presenter. Min familj har bra smak och vet vad jag tycker om!

Min förkylde bror tittade förbi - och höll avstånd - och lämnade en stor fin korg med vin, champagne och choklad. Wow!

Vid lunchtid fick jag ett sms från min syster "kan du komma och kolla (...)" och på deras baksida fanns flera av mina fina, äldsta vänner som sjöng och hurrade för mig! De bjöd på bubbel, snittar och minisemlor och jag fick en gigantisk murgröna på båge! (Min favoritkrukväxt.) Så otroligt mysigt. Och vädret var helt ok att sitta utomhus i.

Min moster & morbror kom förbi med finfin present i form av olika viner. Himla trevligt!

Senare på eftermiddagen skålade maken och jag i champagne och en timme senare kom mina föräldrar och syster med familj. Bror + familj fick tyvärr  stanna hemma. KAN INTE CORONA FÖRSVINNA SNART, SNÄLLA?!

Det var en väldigt lycklig 50-åring som gick och la sig den kvällen (natten blev det innan gästerna gick hem).