torsdag 17 november 2011

Om jag orkade skriva...

Maj gadd, vilket pass! Jag tror jag är kär i instruktören! Vilken tjej! Vilken energi och kämparglöd hon förmedlade till oss andra (i alla fall mig). När passet nästan var slut fick jag lust att börja gråta helt plötsligt; av glädje och tacksamhet för att jag fixade det! Min armbåge fixar det!

Nu är det ju väldigt lite vikt jag lägger på, som mest kör jag 4,5 kg per sida. Men jag är inte starkare än så just nu. Jag är körd i botten. Ok, mina ben är ganska starka och hade jag vågat (för armbågen) hade jag lagt på mer vikt just vid benkörningen, men överkroppen och armarna. Herrejättegud vad svag jag är. Men det har sina orsaker och jag försöker att inte tänka så mycket på att jag är liten och tanig och ser svajig ut när jag ser mig själv i spegeln på passet. Gaaaah! Men idag var jag i alla fall inte ensam om att ha bara två av de minsta vikterna på stången när det var överarmsträning, det var en tjej till! Inte för att det spelar jättestor roll, men en liten roll spelar det. Vill ju inte vara ensam sämst ...

Om jag orkar ska jag ta mig till duschen och förhoppningsvis även klara av att tvätta håret. Bäst att göra det innan träningsvärken sätter in.
       .

5 kommentarer:

  1. Heja!
    Det är så skönt i kroppen efter ett träningspass. Om man inte har tagit i så mycket att man knäckt sig förstås...

    SvaraRadera
  2. Nilla: Jag har en skön, halvknäckt känsla i kroppen - underbart!

    Chrissan: Verkligen!

    SvaraRadera
  3. Förstår att du e glad, skönt att man fixar dit man strävar till men nu sätter du säkert högre mål :)
    Kram

    SvaraRadera
  4. Bra jobbat. Kanske inte för inte det öppnat ett gym här i stan där bara tjejer har tillträde. Tror nog att vi alla känner lite som du i dom lokalerna. Man är aldrig riktigt 100% nöjd
    Ha en fin kväll

    SvaraRadera