Dagen blev värre

Usch vad stressigt det har varit idag. Inte kul. Och det värsta är att det är jag själv som stressar upp mig. Visst, min chef forcerar rätt mycket, och jag vill gärna visa mig duktig, men det är ändå upp till mig att känna att jag hanterar det och om jag inte hanterar det måste jag skrika nej! Och det sitter långt inne... Mest för att jag så gärna vill visa mig duktig för mig själv. (Och för andra). Så dumt. Jag kanske får beröm och uppskattning för det och det är ju himla roligt, men så mycket mer är det ju inte. Jag har ju inte jättestor möjlighet att påverka lönen. Inte i nuläget i alla fall.

Så varför i hela friden låter jag mig själv stressa upp mig?! Varför kan jag inte accepterar att jag inte hinner med allt? Andra går ju till chefen när de inte hinner.

Idag har jag förutom mina sedvanliga arbetsuppgifter som visserligen är ett register för mycket eftersom en tjej är på semester, även gått igenom mina kunder som jag ska ha. När vi hade gått igenom dem fick jag sätta mig och ringa till dem och presentera mig. Så himla jobbigt! Inte att ringa och prata med kunderna i sig, men att ha chefen och kolleger inom hörhåll var fruktansvärt!

På fredag ska jag på första kundbesöket, tillsammans med den tjej som haft kundansvaret fram tills nu. Det ska bli... spännande, minst sagt.

Senare i höst ska jag åka till Stockholm på kundbesök. Det ska bli skrämmande. Jag gillar ju inte att åka bort. Illa nog när det är något roligt, som en tjejhelg, sjutton resor värre när det är jobb. Läskigt jobb. Tänk om jag måste svara på frågor som jag inte kan svara på? Orkar inte, vill inte, kan inte. Och jag vet att den där sista meningen är förbjuden att ens tänka. Jag måste tänka positivt. (Och jag vet ju att det kommer att gå hur bra som helst! Blir det pisamheter eller bedrövelser så blir det ju roliga blogginlägg.)

Någonstans deep in känner jag att det kommer bli rätt spännande och roligt även med långväga kundbesök. Men inte fullt så deep in är det lite läskigt och skrämmande....
   .