Ett älta min ilska-inlägg

Den ena gruppchefen (inte min, för hon är snäll) bad mig stänga dörren när jag kom in för att fråga en sak idag. Konstigt tänkte jag, vi ska ju inte prata hemlisar. Men det skulle vi.

Hon började med att säga "Det här mailet där du tjallade på mig - om det nu var på skämt eller inte - det är inte ok. Man tjallar inte på sina kolleger. Man håller sin egen skit." Ungefär ordagrant så, sa hon. Samtidigt som hon har en ton som är rätt hård. Den tonen har hon alltid, hon är liksom hård som person, men när det var riktat mot mig, personligen - och dessutom helt felaktigt - då kändes det som om varje ord var en örfil. (Lätt överdrivet, men ändå.)

Och mailet då, där jag "tjallade"?

Så här var det - och om det verkar rörigt så skit i det - jag skriver det här för att få älta och inte så mycket annat:

En kund ringde i förrförra veckan, på fredagen. Det är vår allra besvärligaste kund som till och med de gamla rävarna som jobbat i hundra år skyr! Henne fick jag, och det var inte första gången så hon visste att jag är ny.... Hon talar om för mig att jag ska gå och fråga NN för hon är väl insatt i ärendena. (NN är den här gruppchefen då). Och sedan återkomma till kunden.

NN var inte på plats så jag skickar ett mail med frågorna som kunden ställt. 

På eftermiddagen, ett par timmar innan hemgång frågar jag NN personligen om hon kollat på mailet, för jag behöver info för att återkomma till kunden. Vill ha det gjort innan helgen och så...

"Jag tar det, jag ringer henne. Mig vågar hon inte skälla på" säger chefen.

Skönt tänker jag! Den här kunden får mig att känna mig som sju år gammal och missat att göra första hemläxan.... Hemskt!

På måndagen ringer kunden och ber att få prata med mig. Och hon frågar uttryckligen om jag inte pratade med NN i fredags. Uppfordrande. Då säger jag som det är, att jag bollade över frågan till chefen och att hon lovat att ringa. Och jag lovar kunden, som är väldigt angelägen, att jag ska be chefen återkomma när hon är tillbaka på kontoret. Gott så. Kunden nöjer sig motvilligt.

Då mailar jag gruppchefen att kunden ringt och jag använder (tyvärr, kan tyckas så här i efterhand) ordet skvallra. Inom citationstecken, så att hon skulle förstå att jag var tvungen att tala om för kunden att jag bett henne ringa. Jag borde ju skrivit att kunden ringt, "ringde du aldrig henne?" men det kändes lite väl fräckt och lite väl skriva på näsan, för det var ju uppenbart att hon inte hade ringt.

Ett par timmar senare meddelar min chef att den andra (den aktuella) gruppchefen är borta veckan ut! Shiiiiit, tänker jag, varpå jag ringer upp kunden och meddelar att chefen tyvärr inte är tillbaka förrän om en vecka. Kunden blir inte glad! Men vad ska jag göra?

Idag fick jag höra att skvallra gjorde man minsann inte och att man håller sin skit för sig själv. 

Jag blev så jävla paff. Och så jävla (ursäkta språket) förnärmad. Och arg. Och förbannad. Och ledsen.

Tyvärr är jag så himla känslosam, så att försöka förklara mig i det läget hade fått mig att börja gråta! Jag kan inte bli arg eller upprörd utan att börja gråta. Och det sista jag ville just då var att storma ut ur hennes rum med rödgråtna ögon. (Och är det någon det syns på att hon gråtit så är det mig. Syns väldigt väl.) Dessutom överlade jag snabbt med mig själv och insåg att hon inte ville att jag skulle förklara mig. Det fanns inte utrymme för det. Jag tror att hon är väldigt medveten om att hon gjort fel, men kan inte riktigt stå för det. 

Om hon nu inte hann ringa kunden kunde hon väl bett mig göra det? Hon måste ha glömt bort det innan hon gick. Hon kunde återkopplat till mig, låtit mig ringa och försöka förklara och så hade det varit bra med det. Men nej.

Och nu sitter jag här och är så jävla uppretad! Även om det börjar gå över lite grann. Men fortfarande känner jag nästan gråten i halsen.

Så. Det var skönt att skriva av sig. Nu ska jag laga mat.

         .