Måndag, bloody måndag

Vad är det med måndagar? Eller är det jag, som inte tänker tillräckligt positivt? Och vadå tänka positivt? Om livet vore bra skulle man inte behöva tänka så jävla positivt hela tiden. Orka!

Ha överseende, jag kanske har PMS eller något. Grav arbetsolust kan det också kallas.

Idag... idag har varit en riktigt dålig dag. Idag igen. Jag har liksom haft det på känn hela helgen (eller så är det pms) att det skulle bli skit att jobba idag och tror ni inte att det blev illa?

Stress. Inte bra. Saker blir gjorda fort och fel. Och fel och fel.

I morse kom chefen för att kolla läget; hon går alltid runt till alla och kollar läget varje morgon. Bra tycker jag. Och det går att vara ärlig mot henne. Och det var jag idag. Kände att jag blev lite blank i ögonen till och med. Och jag sa att det känns inte bra, det känns dåligt. Och jag förklarade att det går för fort, jag hänger inte med, jag hinner inte med och jag förstår inte vad det är jag gör. Och jag gör fort och fel. (Här fick jag bita ihop för att inte börja gråta.)

Hon skulle se till att jag fick hjälp, och det fick jag. Lite grann i alla fall, men bara vetskapen om att hon skulle se till att jag fick hjälp hjälpte. Jag kände mig inte övergiven och minst och sämst i världen.

Någon gång vid lunch träffade jag på den andra gruppchefen i korridoren (hon som jag nästan rök ihop med när jag fick skit för något hon glömt att åtgärda!!! - samma sak hände i fredags förresten, hon hade lovat ta hand om en sak och återkomma till kunden men inte gjort det, kund ringer mig och frågar varför hon inte hört något... - men då, i fredags satt hon, gruppchefen, bredvid mig när kunden ringde och sa "eh... ja just det, den bollen tog ju jag..." EH, JA JUST DET! DEN BOLLEN OCKSÅ!!! ville jag skrika. Men höll tyst och log lite vänligt. Vänlig som jag är.)

I alla fall. Hon frågade mig hur det kändes och hon såg på mig att det kändes obra (jag har noll pokerfacee). Svara ärligt, sa hon. (Henne bör man inte ljuga för.) Jag svarade att det kändes förjävligt. För det gjorde det idag, i fredags och i helgen - men det sa jag inte. Hon sa att det kommer bli bättre. Att jag ska härda ut lite till och att det kommer att bli bättre.

Jag tror henne. Jag gör faktiskt det. Jag vet att det är orsaker som gör att det är mycket just nu. Och jag vet att jag snart kommer komma över den här gigantiska tröskeln, och då kommer det kännas mycket bättre.

Det här var andra gången idag som jag kände att jag var ganska nära att kunna börja gråta.

Tredje gången, och värsta, kom en halvtimme innan jag skulle gå hem. Då kom en kollega (som nog hört mig beklaga mig, eller så hade någon skvallrat) och klappade mig på armen och tittade mig stint i ögonen "Agneta, det kommer att kännas bättre! Och jag finns här för dig, det är bara att fråga." Då fick jag svälja hårt.

Det kommer att bli bättre.

Men gör det inte det, känns det inte bättre inom ett par månader, då är det jag som letar efter något annat att göra for a living.

Eller så skriver jag klart den där förbannade boken.
       .