"Där stod han"

Här kommer lite text. Lite taget ur sitt sammanhang. Eller snarare, taget ur luften för det finns inget sammanhang. Men kanske kommer jag jobba vidare på texten, eller så gör jag inte det. (Texten är förinställd så risk finns att den inte publiceras alls.... vilket hände en annan gång. Texten låg som ett utkast trots att tiden för publicering passerats med flera timmar. Märkligt.)

Hon kände hur hon hastigt drog efter andan i samma sekund som hjärnan registrerade och bekräftade vem det var hon såg. Hjärtat liksom tappade takten och började slå med helt fel rytm. Hon hejdade en impuls att lägga handen på bröstet, som för att lugna hjärtat. Det knöt sig i magen som om hon precis fått ett hårt slag.  Varför reagerade hon så här?

Så många år som gått och ändå visste hjärtat precis hur ont det hade gjort. Hur ont det fortfarande gjorde, tydligen.

Hon blinkade snabbt för att hejda de tårar som brände i ögonvrån från att rinna över kanten. Inte gick det att stå här på gårdsplanen och gråta. Det var ju evigheter sen de senast träffats. Hon var ju dessutom gift sedan länge. Lyckligt gift för övrigt. Hon hade inte ägnat honom en tanke genom alla åren som gått. Inte särskilt mycket i alla fall. Eller hade hon?