Jag tror jag vet nu

Jag tror jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Egen företagare. Inte helt lätt. Men det är en dröm jag haft länge, länge, och igår innan vi skulle somna låg vi och spånade lite, maken och jag. Han är fantastisk att bolla idéer med. Och han tror på mig! Konstigt nog, med alla idéer jag har och har haft genom åren - mycket snack och liten verkstad.

Om jag orkar och hinner ska jag anmäla mig till en starta eget-kurs. Fast ska jag vara helt ärlig, vill jag inte det. En massa måsten. Usch. Jag vill bara göra! Efter eget huvud. Regler får någon annan typ maken hålla reda på. Revisor har vi redan en. Han får lite mer att göra bara.

Detta är bara drömmar än så länge, men kan nog också kallas för planer. Jag måste bara komma på om jag ska våga eller inte. Och i vilken typ av omfattning. Men AB ska det vara i så fall. Inget enskilt bolag och inget HB - ingen personlig risk.

Ska sova på saken i ett gäng nätter innan jag bestämmer mig. Inget kasta mig hals över huvud in i. Och så ska jag först bli fast anställd på jobbet.

Åh. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har? Jag har ett bra jobb som jag faktiskt trivs med (även om jag oftast längtar hem till roligare saker) och vi har hyfsat god ekonomi. Varför ska jag hela tiden känna att jag ska göra något annat? Varför kan inte jag finna mig tillrätta i den här inrutade, trygga tillvaron? Skriva klart min bok. Genomföra min fotoutställning. Köpa nytt sommarhus och inreda det. Varför är jag aldrig nöjd?

Nu ska jag ut och springa. Det lugnar ner hjärnan lite.
      .