De här humörssvängningarna

Bör jag bli orolig?

Idag har jag varit GLAD hela dagen. Glad! Galet. Vad hände med mina mörka vadärmeningenmedlivet-tankar? Vad hände med mitt tjuriga och vresiga humör?

Redan när jag vaknade i morse bestämde jag mig för att det här blir en bra dag. Eller snarare: jag bestämde mig i söndags kväll för att den här veckan ska bli bra. Positivt tänkande för att klara av en monstervecka. (Och med monstervecka menar jag jobba heltid som jag inte är van vid och att vi är ovanligt många vikarier just nu.)

Hur som helst. Glad.

Jag trivs (faktiskt) med mitt jobb! I alla fall just nu. Barnen börjar lyssna och göra som jag säger. (Sanning med modifikation.) Men mer nu än för några veckor sen i alla fall.

Dessutom, utan att gå in på några detaljer: Det lönar sig att säga ifrån när man inte är helt nöjd med vissa saker. Jag fick ett klart och tydligt bevis på det idag. Skönt!


Men, som motvikt till allt det braiga. Idag på eftermiddagen, när jag precis blivit lämnad ensam med en hop ungar kom en liten flicka och berättade att hon bajsat. En sekund senare kom jag på att hon inte är blöjbarn. Det blev lite "bråk" pga saker och just då kommer mamman, som kan ta över som tur är. Jag är lätt svettig eftersom jag har några småbarn kvar i ett annat rum. Eller ja, ett av dem hade precis öppnat altandörren och sprungit ut på gården och den jättelika vattenpölen.

När jag kom ut till honom står han i bara strumplästen, med vatten ovanför anklarna, vattendroppar i ansiktet, blöta tröjärmar och byxben - fullkomligt glädjestrålande!! I ungefär samma sekund kom hans pappa in på gården. MenHejVadJagKändeMigLyckad.

När sista barnet gick hem drog jag en djup suck av lättnad. Jesus vilken dag. Men övervägande bra ändå.

Jag lämnade en lapp till ordinarie personal som kommer först i morgon och berättade vad som hänt. Utifall att någon förälder undrar vad i hela friden det är för vikarier säger något.
.