Sandy

Jag känner mig nästan besatt av att följa orkanen Sandys framfart.

Oväder har alltid fascinerat mig (även om jag nuförtiden känner mig ganska otrygg när det stormar för mycket, tyvärr) och en del av mig är väldigt avundsjuk på min bror som är på plats just nu, där det händer, när det händer; jag vill också vara där och få se, uppleva, känna. En annan del av mig vill bara att det ska bedarra. Eller som någon skrev på Twitter: Hoppas att Sandy får scenskräck och inte klarar av att leverera.

Jag är orolig för vad som ska hända. Om den blir lika allvarlig som de befarar. Jag oroar mig för att min bror ska råka illa ut, och det är nog en obefogad oro. Den här väntan ... jobbig.

En liten del av mig hoppas också att diskussionen om klimatförändringar ska ta fart, over there.
.