Efter en hel dag i sängen klarar jag nu att sitta upp.
I morse var det hungern som tvingade upp mig. Jag var så hungrig att jag mådde illa, ville helst inte äta (vem vill göra det när man mår illa) men visste att det skulle bara bli värre om jag inte åt. Det blev värre ändå, trots mat. Jag kunde inte dricka mer än en halv kopp kaffe.
Huvudvärk i ena hörnet av pannan, som vägrade gå över, så jag tog en Anadin Extra (bra skit som finns att köpa i England), la mig i sängen igen och sträckläste Betvingade.
På eftermiddagen gjorde jag två muggar varma koppens soppa. Det var gott att få lite värme och förhoppningsvis något som liknar näring i sig. Eller om det var lite E-ämnen som behövdes.
Nu har jag nyss tryckt i mig hamburgare, pommes frites och lingondricka. Och nu känner jag mig äntligen mer levande än död.
Men tidigare idag ... hej nära döden. För när man inte ens är sugen på choklad. Då mår man inte bra.
Jag fattar inte hur jag kan vara så här utslagen? Är det bara förkylningen? Inte så bara för fy fasen vilken hemsk förkylning. (Det där äckliga som fanns i näsan och halsen. Alltså fy faaaan.)
Idag trodde jag ett tag att jag aldrig skulle bli frisk igen. Typisk manlig förkylning. Men nu finns det hopp. Om än väldigt lite.
.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar