Och det gick bra. Jag började inte ens gråta!
Hon skyllde ifrån sig och avbröt mig och började tjafsa hela tiden, så då fick jag säga ifrån om det också.
Jag utgick ifrån vad jag känner, hur jag upplever saker som hänt, och då blir det ju inte fel! Jag aktade mig noga för att göra det till en allmän sanning.
Och jag gjorde det för mig! För min skull. Hon ville helst inte höra på mig, men jag fick nog fram det jag ville få sagt. Hur hon väljer att ta det till sig (eller inte) vet jag inte och kan heller inte råda över.
Nu har hon gått för dagen och det känns också bra. Nu är det en vikarie och jag kvar. Hejåhå.
Om fyra timmar och tio minuter slutar jag. Jag längtar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Snyggt jobbat :-) speciellt det där att inte göra en allmän sak av det.
SvaraRaderaBra, heja, superhäftigt!!!
SvaraRaderaHeja dig! Bra att du sa ifrån :-)
SvaraRaderaÅh vad bra, vad duktig du var som vågade! Det är väl bara att hoppas att hon tog till sig det, och att de andra kanske också vågar säga ifrån. Heja dig! :)
SvaraRaderaHEJJA DIG!!! Grymt bra gjort!!! Fegisen jag fick skrämselhicka bara jag läste din bloggrubrik, men åh va glad jag är att du tog mod till dig!!! Stor torsdagskram!!!
SvaraRaderaSå himla bra gjort!
SvaraRaderadet gjorde du rätt i. Aldrig gå och må dåligt av ett jobb. Surmuppar finns det tyvärr överallt, och ibland måste man bara säga ifrån.
SvaraRaderaDan blir extra lång när man vill hem, hoppas de gick bra sen.
SvaraRaderakram
Bra gjort!
SvaraRadera