onsdagen den 31:e augusti 2011

Så, kvällen då

Jag fick ett brev på posten idag. Ett brev. Kuvert, handskrivet, frimärke. Och det låg något i. Ett blått nagellack. Tack snälla GlimraSkimra!

Sen kom ett mail. Den årliga tjejhelgen går av stapeln i mitten av oktober. Vi ska iväg någonstans som är hemligt. Jag hatar hemligt! Jag hatar att inte ha koll! Och jag blir nervös. Dumt, för jag vet att det blir bra. Vad vi än ska göra, vart vi än ska. Måste bara ha koll. Men det är nog nyttigt att inte alltid ha koll...

Jag slog rekord idag

På lunchen, på väg till snabbthaien för att handla mat genar jag genom Nilssons skobutik. Hittar ett par Riekerskor/halvhöga vinterkängor som jag ber att få i stl 36 och undanlagda till kl 15. Det går bra. Bra.

På eftermiddagen rusar jag ner för att köpa skorna/kängorna. Betalar och går därifrån. Men känner med en gång att det inte känns rätt. Jag snurrar runt lite i butiken och tittar på skor och kommer på att jag inte vill ha dem jag precis har köpt. Så jag går och lämnar tillbaka dem! Lättad (lätt dumförklarad) går jag tillbaka till jobbet.

Så himla skönt det ska bli att slippa släpa med sig en halvstor skokartong till jobbet i morgon. Nöjd med mig själv där!
       .

Övergiven

När vi svängde ut på motorvägen i morse, på väg till jobbet, kom jag på att jag glömt min mobil hemma. Hemma! Ensam! Och jag på väg till jobbet, utan mobil. Ensam!

Då fick jag ta till det tunga artilleriet vad det gäller tänka positivt. "Ok. Det går att överleva en dag utan mobilen." "Det handlar om några timmar och sen är jag hemma igen."

Det är ju inte telefonen som jag saknar utan bloggen, twitter, facebook, mailen.

Men arbetsmässigt var det nog en win-situation.
      .

tisdagen den 30:e augusti 2011

Här kommer länken, och nu funkar den!

Hör och häpna! Det var en inställning som jag eh, missat.

http://www.flickr.com/photos/52959254@N04/
eller här [länk]

Käregodegud gör så den funkar nu....


Tillägg: Det funkar! Och då ska jag kanske passa på att berätta att bilderna hänger just nu som canvastavlor på en utställning på Fiskemuseet på Hönö.
       .

Ibland är jag lite stolt över mig själv, ibland är jag bara trött

Rubriken skulle kanske varit annorlunda formulerad, men det är lite så jag känner.

Tack alla ni som bryr er och som kommer med stöttande kommentarer när jag vräker ur mig galla över jobbet. Det värmer, ska ni veta!

Mitt jobb ja. Jag vill inte berätta var jag jobbar, eller med vad, risken är stor att det kanske kommer till mina chefers kännedom att jag bloggar och det vill jag inte. Det här är min ventil och så måste det få fortsätta vara. Men det är ett välkänt och seriöst företag - inget "källarföretag" som det förra stället....

Min chef är ganska (väldigt mycket) pådrivande och det har hon deklarerat från dag ett att hon är och kommer vara och hon har också sagt att jag måste stoppa henne om det blir för mycket eller går för fort. Och det är det jag har gjort. Och det är jag stolt över - det sitter nämligen väldigt långt inne innan jag erkänner att jag inte är tillräckligt snabb/bra/duktig/kvicktänkt/smart. Och det sitter ännu längre in att jag säger "Nej." eller erkänner att det inte går bra.

Jag har inte blivit illa eller orättvist behandlad (förutom incidenten med den andra gruppchefen, men det har jag kommit över och tänker knappt på längre).

Tvärtom så känner jag att jag är tagen på allvar. Min chef kom förbi mig i eftermiddag och uttryckte att hon var bekymrad över att höra att jag mår som jag gör över jobbet. Mitt gamla jag hade i det läget försökt släta över det hela och spelat glad och positiv - allt för att visa hur jävla käck och duktig jag är. Minsann.

Nu gör jag inte det längre.

Men så fort det känns bättre kommer jag att berätta det för chefen. Sådan är jag. Jag kan inte ljuga, däremot är, eller var jag väldigt bra på att låssas att saker är lite bättre än vad de egentligen är. Men inte nu längre. Eller jag försöker jobba på det.

Jag vet också att det snart blir bättre. Olika saker talar för det: jag och mina två nya kolleger är snart lite mer inne i jobbet, vi lär oss mer för varje vecka; två ännu nyare kolleger kommer om några veckor vara hyfsat självgående och då kommer deras handledare inte behöva lägga nästan all sin vakna tid på att lära upp de två dem utan kan sköta sitt jobb igen och vara med och svara i telefon; en kollega (vars ena register jag har hand om just nu) kommer tillbaka från semester på tisdag och tar tillbaka sina två register.

Det kommer att märkas en skillnad. Det har min chef lovat om inte annat.

Och blir det ingen skillnad redan nästa vecka får jag bita ihop några veckor till. Några månader till. Om det då fortfarande inte blivit bättre får jag ta mig en rejäl funderare.

Men jag vill vara kvar. Jag tror att när jag kommer in i det ordentligt kommer jag gilla det mycket! Och så kan det vara en bra inkörsport till andra jobb.
        .

Här står jag och väntar

Men jag är inte ensam. Huvudvärken håller mig sällskap.

En rätt bra dag idag och nu ska jag hem. Heeeeeem!

Och busskortet har jag laddat. Duktig tös!

På väg till eh jobbet

Glömde göra kaffe! Och när jag kom på det var jag redan sen. Skit också Får hålla tillgodo med jobbets sörja.

Mer att tillägga finns inte just nu. Jo, en liten, rolig grej men det förtjänar ett eget litet inlägg.

Nu är jag snart framme, får skjuts av maken idag. Nu snart jobba (ihjäl mig).

måndagen den 29:e augusti 2011

Dagen blev bättre

Jag vet inte om det framkom i förra inlägget, jag var så upp i allt det jobbiga då så jag fokuserade nog bara på det, men dagen kändes bättre när jag gick hem. Det var som om något föll på plats. Kanske att jag blev klar med genomringningen till de nya kunderna. Nu hoppas jag verkligen att vi är klara med det, jag vill inte ringa fler nu.

Min chef förväntade sig att jag skulle sitta och småprata lite personligt med var och en. Glöm det, tänkte jag. Gör jag aldrig. Så när jag ringde böjde jag mig ner bakom skärmen för att hon inte skulle se eller höra mig. Vi sitter rätt nära varandra, tyvärr.

Efter att jag ringt nästan alla ropar hon "Hur går det?" varpå jag svarar "Jotack, det går rätt bra!" och hon replikerar "Jag hör dig inte prata" och jag tänker "Nä, och det är meningen." Gah!

När jag var klar smög jag till kollegan, och frågade nästan viskande om jag verkligen behövde ringa de danska kunderna eller om det räcker att jag mailar dem.... synd att förstöra en kundrelation liksom... Det gick bra att maila. Hon svarade också ganska tyst. Som för att inte påkalla chefens uppmärksamhet. Jag tror inte hon, chefen, hade svarat annat än "Engelska går bra".

Så, i morgon ska jag skicka några brev och några mail. Och så ska jag göra mina sedvanliga arbetsuppgifter.

Livet kändes lite lite lättare när jag gick hem idag. Tanken på att jobba i morgon får mig inte längre att vilja slita ut inälvorna genom ögonen. Det är bra. Det är ett litet framsteg jämfört med hur jag mådde i helgen.


I mitt nästa inlägg ska jag hylla måndagkvällen. Eller inte.
       .

Måndag, bloody måndag

Vad är det med måndagar? Eller är det jag, som inte tänker tillräckligt positivt? Och vadå tänka positivt? Om livet vore bra skulle man inte behöva tänka så jävla positivt hela tiden. Orka!

Ha överseende, jag kanske har PMS eller något. Grav arbetsolust kan det också kallas.

Idag... idag har varit en riktigt dålig dag. Idag igen. Jag har liksom haft det på känn hela helgen (eller så är det pms) att det skulle bli skit att jobba idag och tror ni inte att det blev illa?

Stress. Inte bra. Saker blir gjorda fort och fel. Och fel och fel.

I morse kom chefen för att kolla läget; hon går alltid runt till alla och kollar läget varje morgon. Bra tycker jag. Och det går att vara ärlig mot henne. Och det var jag idag. Kände att jag blev lite blank i ögonen till och med. Och jag sa att det känns inte bra, det känns dåligt. Och jag förklarade att det går för fort, jag hänger inte med, jag hinner inte med och jag förstår inte vad det är jag gör. Och jag gör fort och fel. (Här fick jag bita ihop för att inte börja gråta.)

Hon skulle se till att jag fick hjälp, och det fick jag. Lite grann i alla fall, men bara vetskapen om att hon skulle se till att jag fick hjälp hjälpte. Jag kände mig inte övergiven och minst och sämst i världen.

Någon gång vid lunch träffade jag på den andra gruppchefen i korridoren (hon som jag nästan rök ihop med när jag fick skit för något hon glömt att åtgärda!!! - samma sak hände i fredags förresten, hon hade lovat ta hand om en sak och återkomma till kunden men inte gjort det, kund ringer mig och frågar varför hon inte hört något... - men då, i fredags satt hon, gruppchefen, bredvid mig när kunden ringde och sa "eh... ja just det, den bollen tog ju jag..." EH, JA JUST DET! DEN BOLLEN OCKSÅ!!! ville jag skrika. Men höll tyst och log lite vänligt. Vänlig som jag är.)

I alla fall. Hon frågade mig hur det kändes och hon såg på mig att det kändes obra (jag har noll pokerfacee). Svara ärligt, sa hon. (Henne bör man inte ljuga för.) Jag svarade att det kändes förjävligt. För det gjorde det idag, i fredags och i helgen - men det sa jag inte. Hon sa att det kommer bli bättre. Att jag ska härda ut lite till och att det kommer att bli bättre.

Jag tror henne. Jag gör faktiskt det. Jag vet att det är orsaker som gör att det är mycket just nu. Och jag vet att jag snart kommer komma över den här gigantiska tröskeln, och då kommer det kännas mycket bättre.

Det här var andra gången idag som jag kände att jag var ganska nära att kunna börja gråta.

Tredje gången, och värsta, kom en halvtimme innan jag skulle gå hem. Då kom en kollega (som nog hört mig beklaga mig, eller så hade någon skvallrat) och klappade mig på armen och tittade mig stint i ögonen "Agneta, det kommer att kännas bättre! Och jag finns här för dig, det är bara att fråga." Då fick jag svälja hårt.

Det kommer att bli bättre.

Men gör det inte det, känns det inte bättre inom ett par månader, då är det jag som letar efter något annat att göra for a living.

Eller så skriver jag klart den där förbannade boken.
       .


I morgon blir det finkaffe!

Tack C! <3

söndagen den 28:e augusti 2011

Funkar länken nu då?

http://www.flickr.com/photos/52959254@N04/

eller länk.

De båda går till samma ställe och förhoppningsvis kommer det fram bilder där.

Och när man inte orkar tänka positivt

Då kräks man galla över allt och inget. Då hjälper inga fantastiska makar eller underbara ungar i världen. Livet bara suger hästballe och det är bara att gilla läget tills det går över. Men det har varit lite väl negativt lite väl ofta ett tag nu. Tycker vi inte? Jo, det tycker vi.

Skit är vad det är. Jobbet är roligt och bra på alla sätt. Men det är förjävla stressigt, och det är så helvetesjättejävla tråkigt att jag tror jag dör. Döööööööööör. Dör stress- och tråkdöden.

JAG. VILL. INTE. HA. TRÅKIGT. Jag vill bestämma själv vad jag ska syssla med på dagarna. Det ska ingen annan göra.





Vill ni se bilderna?

Jag har lagt upp nästan alla bilder som är med på utställningen. En eller ett par bilder ligger kvar på stora datorn och jag orkar inte flytta mig för att sätta igång den just nu. Är lite lat se. Trött. Och har ont bakom ena ögat. (Det är inte så farligt, jag försöker bara rättfärdiga varför jag inte tänker springa idag.)

Klicka här ... så kommer ni dit!

Hoppas nu att länken funkar, annars har jag precis outat hur otroligt kass jag är på teknik, och/eller datorer.

Eh. Ska det inte bli en typ blå rand under länken? Nu tror jag att det ska funka. Plus att det ser lite bättre ut än när jag skrev ut länken....
        .

Det här med att vänta

Det är inte min grej.

Tålamodsprövande saker är grymt överskattade. Vänta är ett jävulens påfund. Jag tycker vi ska förbjuda väntan.

Det är respons på min senast insända text jag väntar på. Och den låter verkligen vänta på sig. Två gånger har jag fått maila och påminna! Efter andra fick jag ett svar, att jag skulle få respons i helgen. Den här helgen. Som snart är slut.

Herregud i himmelen vad jag är sur över det. Att behöva vänta, och att helgen snart är slut. Vill inte ha ny arbetsvecka. Inte än.
       .

Dagen idag är en söndag

Jag har blandade känslor inför måndag och ny arbetsvecka. Jag är lite orolig över att tempot kommer att skruvas upp ytterligare. Min chef är nämligen väldigt bra på att forcera och lägga på mer och mer jobb, och så slänger hon in ett "du får bromsa mig när det går alldeles för fort" mitt i en mening och man får vara väldigt lyhörd för att ens uppmärksamma det. Och så får man vara väldigt snabb för att få inflikat ett "ja, det går för fort för mig", man kommer inte ens till att börja tänka tanken. Och om man lyckas kasta ur sig hela "ja, det går för fort mig mig" får man antingen ingen reaktion på att hon skulle hört, eller så får man en blick som säger allt annat än "Bra jobbat, Agneta".

Fan.

Och eftersom jag är en bråttomperson som ska göra allt så himla snabbt jämt och ständigt, så är det väldigt tacksamt att vara min chef och slänga på mig mer och mer jobb! 

Och eftersom jag är inte bara en bråttomperson utan även en jagskavarasåhimladuktighelatiden-person så säger jag ju ja och okej och självklart, när jag får mer och mer jobb. 

Varför har jag så himla svårt att säga nej? Eller säga nu går det lite för fort för att jag ska hänga med.

Jag har en del att jobba på. Och jag har en del att jobba med. Därför längtar jag inte till i morgon. Därför längtar jag till fredag...

När ska jag ändra på det? 
Hur länge ska jag ha det så här? 
Tills jag går in i väggen igen?
       .

lördagen den 27:e augusti 2011

Jag ska snart testa en grej

Jag ska testa att bota baksmälla med mer alkohol. Bubbel drack jag, och bubbel ska jag åter dricka.

När fotbollen är slut (åh vad jag hatar att vi har Viasat) ska vi fortsätta vårat Vänner-maraton. Hurra! Vänner, bubbel och ostbollar is da shit en tröttlördag!
       .

Jag är kanske bakis?

Bubbel redan innan klockan är tolv på dagen är inte bra! Det är gott och det är trevligt, men det är inte bra! Nu har jag dov huvudvärk och hjärtklappning. Precis som efter en blöt festnatt.

Det kan också vara anspänning som släpper... och i kombination med stressig vecka... Alltså allvarligt. Jag ger jobbet några veckor, kanske ett par tre månader, blir det inte lugnare så kommer jag se mig om efter annat. Jag är beredd att gå ner i lön, men min hälsa tänker jag inte riskera.

Känslig hon är, tänker några kanske. Och ja, det är jag. Nu för tiden. (Här skulle jag kunna utveckla ämnet rejält, men det ska jag inte göra - det kanske blir ett eget inlägg en vacker dag. Det finns saker jag behöver älta, tro mig!)

Det kan vara så att jag kommit efter på grund av kundövertaget i veckan, och det kan vara så att jag kör ett halvt register extra (ett stort halvt register) pga att en tjej är på semester. Jag tar ett av hennes två register + mina egna två, + att det varit en del extra med att ringa runt och maila kunder. Plus maila en gång till eftersom det blev feeeeeeeel.

Det kan också vara så att det är väldigt mycket för alla i min grupp just nu pga en omorganisation som ännu inte satt sig.

Men, jag tycker inte att något av ovanstående är skäl för att jag ska stressa så mycket att jag går med spänningshuvudvärk mot slutet av veckan och får halva helgen förstörd innan jag lyckats komma ner i varv. Eller att jag går med ständig värk i käkarna. Och de här två stålrören som någon började köra upp i mitt bakhuvud genom nacken? Va? Va?

Jag. Tänker. Inte. Ha. Det. Så.

Och även om det är tillfälligt så är det inte värt det. Jag har varit utbränd förut, och jag tänker inte slösa bort mer tid på det igen. Så det så. Sen skiter jag i att jobbet är bra och kan vara en inkörsport till andra ställen så småningom. Högaktningsfullt!
         .

Regnrock och kaffe

Tur jag har en regnkappa, för det regnar en del. En del...

Jag. Är. Så. Trött.

Anspänning hela veckan och skumpa (mitt på dan) på det. Jösses.

Men nu är det klart. Två tavlor sålda. Får anses ok med tanke på det låga besöksantalet. Men det kan ju hända något under resten av dagarna.

Nu slappa resten av helgen - gud så skönt!

Men vädret?!

Jag glömde visst beställa sol idag. Men det är varmt.

I skrivande stund är vi i Toslanda, på väg ut till Hönö och min utställning. Hej bubbel!

fredagen den 26:e augusti 2011

Bilderna i bloggen är trista, men i lokalen...

I lokalen där de nu hänger ser de bra ut. Om jag får tycka det själv. Hoppas jag tycker det i morgon också, när vi kommer dit...

Nu ska jag sova mig snygg, fräsch och jävligt ung pigg. Och förhoppningsvis vakna utan huvdvärk. Dumma dumma stressiga jobb. Måtte det vara tillfälligt som det är som det är, annars kommer jag inte stanna där länge.

Om de inte hinner sparka mig först, för alla klantiga misstag jag gör - hela tiden, känns det som. Men skita i det nu, jag har en vernissage att vara värdinna för först! Wish me luck!
     .

Del 6

Del 5

Del 4

Del 3

Del 2

Utställning del 1

Nu hänger tavlorna!

Shit vad vi (jag) var snabba! Hon som var där och jobbade var riltigt imponerad - ingen annan har varit så effektiv och snabb. (ja, jag pratar om mig här och nej jag är inte ironisk!) Tur att jag inte lät maken hamra. Jag älskar hammare och spik. När det är riktiga träväggar.

Bilder kommer komma men bildkvaliten är inte den bästa. Det känbs bra och jag tror det blir bra i morgon också.

Hem nu och lägga bubblet på kylning och mig på vilning. Jag har huvudvärk. Arbetsdagen har varit hektisk. Hysteriskt. Blir det inte bättre tänker jag sluta. Lön är inte det viktigaste i livet.

Hörs sen! Nu ska jag sörpla cola. Onödigt men gott!

torsdagen den 25:e augusti 2011

Några bilder

Jag är riktigt nöjd med canvasbilderna, om jag får säga det själv! Riktigt riktigt nöjd.Jag kan tänka mig att ha alla själv på väggen hemma, om de inte blir sålda. Några vill jag knappt sälja alls.

Känns bra! Men fy vad mycket jobb det är. I fortsättningen får det bli vanliga foton, i ram. Eller inget alls. Nu kan jag det här med utställning tror jag.

Nästa år har jag nog ingen egen utställning utan hänger bara på en annan kvinna, som kan tänka sig att ha några av mina foton på sin utställning (mattor och keramik).

Men vi får se. Om några månader är jag nog sugen igen...

Nu är jag mest sugen på att sova.

Det känns lite bättre nu

I morse kom jag på att jag nog inte vill sluta blogga ändå. Det skulle inte gå. Jag kan inte tänka mig ett liv utan att skriva. Tankar, känslor... måste få komma ut någon stans. Och eftersom jag inte är lika glad i att prata som jag är i att skriva så får det ju bli i skrift. Ju.

Idag. Dagen idag var en märklig dag. Den var dum. Eller så var jag dum. I huvudet. Hjärnsläpp kan man kalla tillståndet också.

Igår ringde jag en mängd kunder och presenterade mig. Idag skulle jag maila ut kontaktuppgifter. Och det gjorde jag också. Duktigt, tänkte jag när jag var klar! Bara det att jag skrivit fel telefonnummer!!! Jag har uppgivit ett nummer som går till en bilfirma på andra sidan stan!!! Gaaaaah! Bara att maila på nytt till alla: Hej, här har ni er nya otroligt smarta och brajta kontaktperson! Hej och hå! Skrev jag inte. Men det var väl ungefär så man kunde tolka det.

(Detta är inte enda felet jag gjort, men jag orkar inte berätta om de andra! Jag fixar inte att tänka på det, vill inte fokusera på det negativa - jag klarar ju inte riktigt att inte vara så himla duktig jämt. Så jag intalar mig att det är mänskligt att fela) men fan inte hela jävla tiden! Gaaaaaaaah!

I morgon ska jag på mitt första kundbesök, dock inte ensam tack och lov. Och käre käre gode gud GÖÖÖR så att jag är skärpt under tiden vi är där. Snääääälla!
           .

Gaaaaaa aaaaah!

Vilken j***a dag.

Återkommer med galla när jag sitter vid daton. Eller datorn.

Because I'm worth it

Eller för att jag behöver det. Hemifrånkaffe. Det bästa efter Espresso House ybergoda cappuccino.

Kassen med ponchon blev kvar hemma. Provade den igen och jag bara älskar den! Ska ha den!
(Inte kassen alltså.)

Är det hösten nu?

Mulet, blött och 15 grader. Inte ljummen sensommar, om ni frågar mig...

Två dagar kvar till min utställning börjar. Jag är inte färdig ännu. Inte på långa vägar.

Dessutom åker ponchon tillbaka till affären idag. Tror jag i alla fall. Fast jag vet inte. Tanken på att skiljas från den... nä, det vill jag inte! Men kommer jag använda den? Vet inte. Gaaaah! Dessa i-landsbekymmer!

onsdagen den 24:e augusti 2011

Näe. Inte roligt längre

Jag tror jag går och tar en dusch och sen ska jag nog börja förbereda mig för natten. Det brukar ta ett tag så jag är nog inte i säng förrän vid 22 i vanlig ordning.

Min lust att göra något alls är som bortblåst.

Det händer massor i mitt liv just nu. Projekt, nya och gamla saker och jag mår rätt bra (förutom när jag känner att jobbet bara blir ett måste, ett stressigt sådant och jag vill känna större frihet) Tyvärr känner jag att det första som blir lidande är bloggen. Jag tycker helt enkelt inte att det är lika roligt längre. Tyvärr! Jag som har älskat att blogga! Allt jag gjort (nästan) har avhandlats i bloggen, jag har tänkt på blogginlägg nästan twentyfourseven och ibland har jag fått lägga band på mig själv för att inte blogga ihjäl mig själv och bloggen.... Nu känns det bara... trist.

Jag önskar att jag kunde säga att jag känner mig trist, men det gör jag inte, jag trivs väldigt bra med mig själv just nu och min tillvaro. Och kanske är det det, att jag inte har något att raljera över. Och hitta på saker är inte min grej, jag kan vända och vrida lite på saker så att det blir lite skruvat - men ljuga kan jag inte. I så fall får jag starta en helt ny blogg och vara helt anonym. Fast jag tror inte att det skulle funka särskilt bra heller. Jag har nämligen försökt, men det kommer alltid tillbaka till att jag vill vara öppen och ärlig om mig själv.

Och ska jag göra något vill jag göra det ordentligt. Inte halvhjärtat. Och ett halvdant inlägg lite då och då är inte min grej.

(Varför är det då så himla svårt att bestämma mig för att sluta blogga? Det är ju faktiskt bara att börja igen om jag ångrar mig!).

Jag vill roa och underhålla, men jag känner att jag gör inte det nu. Jag gnäller mest. Och jag gillar inte att vara gnällig. (Om jag inte lyckas göra det på ett roligt sätt förstås, vilket jag inte gör längre)

Så. Nu har jag gnällt färdigt. Nu har jag en utställning att ta tag i.
    .

Dagen blev värre

Usch vad stressigt det har varit idag. Inte kul. Och det värsta är att det är jag själv som stressar upp mig. Visst, min chef forcerar rätt mycket, och jag vill gärna visa mig duktig, men det är ändå upp till mig att känna att jag hanterar det och om jag inte hanterar det måste jag skrika nej! Och det sitter långt inne... Mest för att jag så gärna vill visa mig duktig för mig själv. (Och för andra). Så dumt. Jag kanske får beröm och uppskattning för det och det är ju himla roligt, men så mycket mer är det ju inte. Jag har ju inte jättestor möjlighet att påverka lönen. Inte i nuläget i alla fall.

Så varför i hela friden låter jag mig själv stressa upp mig?! Varför kan jag inte accepterar att jag inte hinner med allt? Andra går ju till chefen när de inte hinner.

Idag har jag förutom mina sedvanliga arbetsuppgifter som visserligen är ett register för mycket eftersom en tjej är på semester, även gått igenom mina kunder som jag ska ha. När vi hade gått igenom dem fick jag sätta mig och ringa till dem och presentera mig. Så himla jobbigt! Inte att ringa och prata med kunderna i sig, men att ha chefen och kolleger inom hörhåll var fruktansvärt!

På fredag ska jag på första kundbesöket, tillsammans med den tjej som haft kundansvaret fram tills nu. Det ska bli... spännande, minst sagt.

Senare i höst ska jag åka till Stockholm på kundbesök. Det ska bli skrämmande. Jag gillar ju inte att åka bort. Illa nog när det är något roligt, som en tjejhelg, sjutton resor värre när det är jobb. Läskigt jobb. Tänk om jag måste svara på frågor som jag inte kan svara på? Orkar inte, vill inte, kan inte. Och jag vet att den där sista meningen är förbjuden att ens tänka. Jag måste tänka positivt. (Och jag vet ju att det kommer att gå hur bra som helst! Blir det pisamheter eller bedrövelser så blir det ju roliga blogginlägg.)

Någonstans deep in känner jag att det kommer bli rätt spännande och roligt även med långväga kundbesök. Men inte fullt så deep in är det lite läskigt och skrämmande....
   .

S t r e s s . .

Herregud. Det är såå mycket att göra. Jag stressar och gör fel och så blir jag ännu mer stressad. Fort och fel är mitt signum just nu och det gillar jag inte. Jag vill vara noggrann och duktig.


(Helst vill jag inte vara här alls...)

tisdagen den 23:e augusti 2011

Men i verkligheten, dårå

Då syns skillnaden mer. Och det är snyggare nu. Aningens.

Sonen var den ende som såg, och berömde mig! När maken väl såg såg han snopen ut. Han förväntade sig mer färg! Nästa gång.

Eh... Men alltså...

Om man tittar på före- resp efterbilden så ser man ingen större skillnad. Jo, luggen är piffad på efterbilden. Men annars inget kul. Och det var det jag bad om. Tråkigt nog.
Nu har jag tröttnat på långt hår, nu vill jag klippa mig - kort.

Men jag har inte råd.

Nu ska jag säga god natt till barnen, sen lägga mig själv. Måste orka i morgon. Idag var en tokigt stressig dag. Och så har jag gjort bort mig lite grann, men det bjuder jag på.... Vad ska jag annars göra?! Suck.

Ingen respons heller, men jag har mailat och efterlyst.

Gah. Skittisdag.

Efter:

Okej. Före:

Palace

Är på stormöte, på Palace.
Ska nog pay attention nu...

måndagen den 22:e augusti 2011

Idag är ingen bra dag

Felet ligger inom mig.

I morgon blir det bättre. Det har jag bestämt.

Om inte annat ska jag bli pillad i håret.

söndagen den 21:e augusti 2011

Mycket nu...

På fredag eftermiddag ska vi åka ut till Hönö och hänga tavlor inför den stundande utställningen. På lördag blir det vernissage. Jag har noll lust. I morgon ska jag gå och hitta tavlor och passepartouter i passande storlekar. Jag vill dra mig ur. Känner inte för det. Jo, det gör jag, det är jättekul att ha utställning, men det är alltid lika jobbigt precis innan det är dags. Jag får nästan som resfeber, fast utställningsfeber då.

Det blir bra när det väl är dags! Hoppas det kommer några och tittar också! Förra året kom det massor och det var jättekul.

I veckan, eller kanske nästa eller nästnästa, ska jag boka in ett affärsmöte med en vän som redan driver ett företag. Vi har tidigare spånat och haft idéer, mest på skoj, men nu känner jag att det är inte är på skoj längre. Det är faktiskt möjligt. Om jag vill och vågar.

Skulle det inte bli något har jag i alla fall haft roligt medan det varade. Och jag kanske även lär mig något som jag kan ha med mig längre fram. För något ska jag göra så småningom. Egenföretagare i någon form ska jag bli. Om det så blir när jag är pensionär.
    ..

Blogger dum eller?

Jag kan inte svara på kommentarer med mobilen. Är i stan. Mistake! Det är kulturkalas och smockat med folk. Inte min kopp med te.

Jag tror jag vet nu

Jag tror jag vet vad jag vill bli när jag blir stor. Egen företagare. Inte helt lätt. Men det är en dröm jag haft länge, länge, och igår innan vi skulle somna låg vi och spånade lite, maken och jag. Han är fantastisk att bolla idéer med. Och han tror på mig! Konstigt nog, med alla idéer jag har och har haft genom åren - mycket snack och liten verkstad.

Om jag orkar och hinner ska jag anmäla mig till en starta eget-kurs. Fast ska jag vara helt ärlig, vill jag inte det. En massa måsten. Usch. Jag vill bara göra! Efter eget huvud. Regler får någon annan typ maken hålla reda på. Revisor har vi redan en. Han får lite mer att göra bara.

Detta är bara drömmar än så länge, men kan nog också kallas för planer. Jag måste bara komma på om jag ska våga eller inte. Och i vilken typ av omfattning. Men AB ska det vara i så fall. Inget enskilt bolag och inget HB - ingen personlig risk.

Ska sova på saken i ett gäng nätter innan jag bestämmer mig. Inget kasta mig hals över huvud in i. Och så ska jag först bli fast anställd på jobbet.

Åh. Varför kan jag inte bara vara nöjd med det jag har? Jag har ett bra jobb som jag faktiskt trivs med (även om jag oftast längtar hem till roligare saker) och vi har hyfsat god ekonomi. Varför ska jag hela tiden känna att jag ska göra något annat? Varför kan inte jag finna mig tillrätta i den här inrutade, trygga tillvaron? Skriva klart min bok. Genomföra min fotoutställning. Köpa nytt sommarhus och inreda det. Varför är jag aldrig nöjd?

Nu ska jag ut och springa. Det lugnar ner hjärnan lite.
      .

lördagen den 20:e augusti 2011

Vill egentligen inte

Den text jag lägger ut här nu är skriven rakt upp och ner, inget jobbande med (förutom ändrat lite ord och så...) och jag behöver veta: funkar texten? Fattar man att det är dels nutid och dels tillbakablickar?
Och varför jag lite motvilligt lägger ut den här är för att jag lättare får distans till texten då. Och förmodligen inser jag när jag läser den i morgon, eller om några dagar, veckor, månader... att den behöver göras om. Men, i nuläget vill jag bara veta om det går att blanda lite dåtid i nutid, eller om det bara blir rörigt? Jag vet inte hur man skriver...


Hon fick mycket beröm och många komplimanger och hennes självkänsla verkligen matades. Den kvinnliga delen sneglade avundsjukt på det dyrbara smycket som hängde runt hennes hals, medan den manliga delen sneglade av andra själ, fast lite längre ner. Hon visste när hon köpte klänningen att den skulle behaga inte bara Johan, utan även fler. Hon njöt av känslan. Under hela uppväxttiden och medan hon studerade på högskolan hade hon varit en ganska färglös person, med dåligt självförtroende och ingen koll på mode eller utseende. Så när Johan hade börjat uppvakta henne hade hon tagit det för ett fult och elakt skämt. Han hade fått jobba hårt för att få henne på fall. När hon väl förstod att hans känslor för henne varit äkta hade hon blommat ut och tagit för sig av livet och allt som fanns för att förbättra det.  
...

Jag skriver

Jag tänkte att ni kanske ville veta. Jag skriver. Hittills ikväll har det blivit 376 ord. Sparade alltså, många fler är skrivna... många fler. Men så är jag inne och petar, ångrar mig och redigerar och skriver om. Precis så där som jag inte ska göra.

Men oavsett om jag gör rätt eller inte så blir det några ord skrivna i alla fall. Bättre än inget. Men det går förbannat långsamt.
         .

Vad gör alla en lördagkväll?

Jag själv sippar på ett glas rött, funderar på att gå och hämta mig en skål med ostbollar och sen kanske skriva lite på min bok.
    .

Det blev stan och shopping

Men inte med maken utan med min syster. Dyrt blev det också. Jag råkade impulsköpa en poncho/cape/filtsjal (vad de ny kallas?). Burberry. Jag föll pladask. Jag visste att jag gjorde mitt livs misstag nästan när jag sa ja när expediten frågade om jag ville prova den över axlarna. Förälskelse!

Men jag ska sova på saken och förhoppningsvis inser jag i morgon att jag varken behöver eller vill ha den. Då kommer jag att ha tjänat tusenlappar på måndag om eller när jag lämnar tillbaka den. Eller så blir jag en lycklig ägare till den, det känns lite bra. Att jag är i nästan skriande behov av byxor lyckas jag duktigt förtränga, tydligen.
    .

Sundaville

En som jag planterat om, eller snarare tagit ett skott (eller stickling?) ifrån. Den trivs bra i växthuset och har klarat torka fint. Nu belönar den mig (snart) med sina otroligt vackra blommor. Inte mindre än fjorton blomknoppar - ljuvligt!

Har jag sagt att jag är glad i mitt växthus?!

Växthuset, andra sidan

Tomat- och paprikaplantor.
Jag bara älskar mitt golv!

Och så luktar det gott i växthuset. (Har inte med golvet att göra dock!)

Växthuset, ena sidan

Tomatplantor med mogna (och omogna) tomater.

Elvakaffe i växthuset

Det blir inte stan idag och det är jag glad över!

Nu sitter jag i växthuset och dricker kaffe, och lyssnar på yngsta dotterns kärleksförklaringar till sin Bosse (kaninen).

Ska snart bombadera bloggen med bilder på mitt lilla glashus. Men först dricka kaffe, andas och njuta.

Aaaahhhhh....

Lördag morgon är god morgon!

Lördag! Äntligen! Och klockan är bara morgon ännu.

Eftersom jag gick och la mig vid 22.20-tiden och somnade direkt vaknade jag tidigt. Vid 07.15 hade jag sovit klart och efter en kvart i sängen gick jag upp. Ska snart köra igång en maskin med tvätt och kanske städa lite. Har ett par badrum som skulle må bra av en make over, typ skura handfat och så. Ta ett svep med golvmoppen skulle inte heller skada. Kommer högst sannolikt inte att ske idag, dock.

Eventuellt åker maken och jag in till stan idag, han för att fixa med utskrift av mina foton och jag för att gå och titta på NK. I alla fall tycker jag att den planeringen ser helt okej ut.

Annars då? Jag vet fortfarande inte vad jag ska bli när jag blir stor och någon storslagen författaridé har jag inte heller fått. Ännu.

Men jag vet att jag ska anmäla innehav av kompost till kommunen. Annars får vi betala 60% mer i sophämtning. Inte för att vi har någon kompost, men det är vi på väg att skaffa. Nästan när som helst.

Efter det blir det frukost. Det är ett som är väldigt säkert.
      .

fredagen den 19:e augusti 2011

Och här kommer alla tankarna på en å samma gååång

Kanske. Det känns som det. Nu har jag dessutom druckit ett glas vin (rött eftersom det är höst) och det är fredag. Då är jag extra avslappnad. (Frisläppt).

Maken och jag satt och spånade efter maten och jag kom in på det här med jobb. Och vad jag ska göra egentligen. Det här med att vara anställd har jag testat nu. Och testat färdigt. Det känns som att det är bra nu. Eller snart. Ska bara bli fastanställd så ska jag fundera över framtiden och livet.

Jag måste göra något.

Men vad?

Skriva är ju det jag gillar bäst. Men orkar jag, mina axlar, armbågar och handleder, att sitta vid datorn när arbetsdagen är slut? Först jobba i sju och en halv timme och sen sitta ytterligare en eller två på kvällen? Fixar jag det?

Och sen är det det vad jag ska skriva. Vad ska jag skriva om? Jag har en idé i huvudet, en halvfärdig idé, men håller den fullt ut? Ska jag börja skriva noveller, för att se om skrivande är min sak över huvud taget? Läser någon noveller? Alltså noveller som inte är sådana där.... ni vet, sådana där... för det kan inte jag skriva. Rodnar ju bara jag tänker på att mamma och pappa skulle läsa... Hu. Noveller, vanliga. Läser någon sådana? Förutom Stig Dagermans Att döda ett barn. Den är bra. Men hemsk.

Jag får fundera vidare på vad jag ska bli när jag blir (är) stor. Fast jag ska låta vinet vara nu, jag är sömnig som det är redan...
      .


Herregud

Alla är så seriösa här på mitt jobb. Det är fredag, och dessutom är chefen på möte. Som upplagt för kontorsstolsrally eller flams och trams! Men alla bara jobbar. Svintråkigt om ni frågar mig.

Jag vill leeeeeeka!

Fredag! *klapp klapp klapp*

Äntligen! Ska bara överleva arbetsdagen först, men det ska nog gå. (Nog.)

Ska kanske gå hem tidigare... Längtar redan.

torsdagen den 18:e augusti 2011

Nu har jag sprungit också

Under mer ordnade former än under eftermiddagen. Med träningskläder och löparskor.

Nu hoppas jag att jag ska få ner andningen till normal hastighet. Och att den görs med magen.

Om en dusch stund blir det myskläder och sen ska maken och jag äta räkor. Lite torsdagslyx. Kanske tjuvstartar vi på helgvinet också. Eller så låter vi bli. Skönt att vara vuxen och kunna välja själv. (Som om jag kan välja. Ambivalent som jag är..)
   -

Min hysteriska eftermiddag

Förmiddagen flöt på jättebra. Alla måste-saker blev gjorda (de var inte så många idag, därav den stora glädjen!). Jag fixade saker, utan att behöva hjälp och det kändes bra. Faktiskt så bra att jag messade maken att det är roligt att jobba idag. Det skulle jag inte gjort.
På lunchen hade jag telefonpassning till 12:30 och då passar en otrevlig kund på att ringa och skälla lite. När jag försökte, med min lenaste och trevligaste telefonröst, hjälpa honom - han hade blivit lite felkopplad - vilket varken han eller jag kunde hjälpa. Men han säger efter en stund: "Hördu tjejen, det låter som att du inte ens vet vart du sitter någonstans." Och så la han på!?! Gubbjävel.

När det väl blev dags för mig att gå på lunch gick jag till NK för att kolla på rouge. Men hamnade bland fintvålar och övervägde för en sekund att köpa en handtvål för 200:- (jag besinnade mig som tur var) nästa sekund (nästan) jagade jag en enkrona som jag råkade tappa när jag betalade för min lunch. Jag nästan sprang, ihopkurad, i jakten på den rullande kronan. En mans ben fick snabbt hoppa åt sidan för att inte knuffas omkull. Det kallar jag perspektiv på pengar. Men eftersom jag nu inte köpte någon tvål för tvåhundra kunde jag snåljaga en krona. Jodå.

Sen fick jag springa tillbaka till espressohouse på NK för att jaga rätt på min dressing till salladen som någon blond flicksnärta glömt stoppa ner. Förlorade massor av tid av min lunch. Eftersom jag hann ända till kontoret innan jag upptäckte att dressingen saknades.

Eftermiddagen rullade på i ett hektiskt tempo det också och om det är felskrivningar och slarvstavningar i det här inlägget så beror det på att jag är uppivarv.

Jajust det ja. Mellan det att jag tittade på lyxtvål och jagade ett mynt lyckades jag smätta iväg en försegling till en duschtvålsflaska. Den flög iväg och landade i en hylla. Där låg den bra tänkte jag och avlägsnade mig. Osynlig.

Fattas bara att det här mailet inte accepteras av fucking blogspot. Då ger jag mig ut och springer istället. Sen äter jag nog räkor.

Testar att maila inlägg

nu med rätt adress...

Snygg jag ska bli

Jag har köpt ett rouge. Eller köpt förresten, jag hade presentkort så det var ju gratis! Me like much!

Jag ska bli sååå såååå såååå snygg nu! Äntligen.


Ps. Vill hem. Ds

A message eller nåt

Viktig fråga.

onsdagen den 17:e augusti 2011

Hej tröttkoma! Blev: Hej glädje!

Jag började skriva rubriken, sen ringde telefonen och jag suckade tungt. Hatar att resa mig ur soffan när jag precis börjat... slappa.

Men det var en kvinna jag känner, som ville beställa tre foton på måsar. Tre! Tagna av mig! Som hon ska ha hemma på sin vägg! Shit vad glad jag blir! Jag slutar aldrig att bli barnsligt stolt och glad när folk gillar det jag skapat. (I det här fallet... eh, måsar.) :)

Och jag var bara tvungen att lägga till en smiley, trots att jag hatar smileysar i inlägg. Men kunde jag lägga in en glädjeskuttande gubbe skulle jag gjort det istället!

Nu ska jag gå över till min syster och bläddra i några gamla Finn & Fiffi-tidningar och sen ska jag gå och lägga mig tidigt. För herregud vad trött jag är.
      .


Mums!

Hallonsorbet med lakritstopping. Sådan som blir hård. Sååå gott!

Lite babbel bara

Sitter på bussen och har inget att blogga om.
Jag har liksom inget att klaga på. Förutom det vanliga: att jag inte vill jobba så mycket. Eller att helgen är för kort, och idag för långt bort.

Jag har heller inget intressant eller roligt att berätta.

Jag får återkomma.

tisdagen den 16:e augusti 2011

God natt

Käre natt-gud, gör så jag sover gott inatt.
Amen.

Ps. Jag är lika glad som jag ser ut! Ds.

Tack tack tack!

Alla stöttande och värmande och kloka kommentarer som jag fick efter gårdagen - tack!

I morse hade jag noll lust att gå till jobbet. Noll. Jag hade lust att leta mig in på jobbannonser snarare. Men jag är ju inte den som gärna ger mig i första taget så jag gick ju såklart till jobbet och höll huvudet högt. Men jädrar i mig vad sur jag var. Fick tvinga mig att inte se sur ut när jag mötte henne - på gatan innan jag kom in i porten - det var jag inte beredd på. Inte hon heller.

Vi undvek varandra (tror jag - jag har ingen aning om hon känner samma inför det här som jag gör?!) och jag låssades inte se henne. (Jag vet, jag är mogen)

Tills Kunden ringer (den där jobbiga) och säger åt mig att fråga NN, hon kan det här. NEEEEEEEEEJ ville jag skrika. Men det gjorde jag ju inte. Till slut var chefen ledig och jag försökte fånga henne. Hon var på väg på lunch och svarade surt "ja" när jag frågade om hon var på väg ut....

Då mailade jag frågorna. Jag hade inte velat göra det innan, det hade kunnat uppfattas som att jag fegade ur.... I vanliga fall, om inte gårdagen hade inträffat, hade jag mailat. Men idag ville jag ta det face to face.

Efter lunch kom hon och så gick vi igenom frågorna och chefen sa att hon skulle ringa kunden (hm... tänkte jag, jag har hört den förr) och hon ringde upp kunden från min telefon, så att jag skulle få höra samtalet (i alla fall delar av det). Men kunden var på lunch. Chefen bad att hon skulle ringa sen. Synd. Men skönt. Jag hade levererat. Chefen hade hört av sig och det var upp till kunden att höra av sig igen.

Här var vi rätt kyliga mot varandra. (Eller så är det min uppfattning, jag vet inte, men jag upplevde det så i alla fall)

Lite senare. Fem minuter innan jag skulle träffa en kompis för att fika på stan, kom hon igen och frågade hur det kändes.

Jag antog att hon menade jobbet och jag svarade som om det var jobbet och allt runtomkring det - nämnde inte gårdagen över huvud taget och jag tror att det var rätt gjort, hon såg ut att slappna av och bli lite mindre kall, och började till och med skämta (på sitt lite speciella sätt). Och hon gav mig positiv feedback, vilket gjorde att jag kunde slappna av och blev riktigt glad! Det är ju alltid roligt med beröm, och det vet en någorlunda smart chef - sen finns det chefer som inte alls fattat det - som de på mitt förra jobb..... Och jag tror inte att det bara var något som hon sa, för jag tycker verkligen att det går bra för mig! Med tanke på att jag inte jobbat särskilt länge och redan roddar två och ibland tre register. Så, nu har jag fått skryta lite också.

Så, på det hela taget känns det bra. Jag har lagt det sura bakom mig, men jag kommer någon gång att fråga henne hur hon tyckte att jag borde hanterat situationen. Hur skulle jag svarat kunden utan att ljuga ihjäl mig, eller ställa mig själv i väldigt dålig dager? Bara för att få veta liksom. Och någon gång kommer jag att ta upp det med min chef, bara för att jag tycker att hon ska känna till det.

Jag är inte längre sugen på att söka annat jobb. Jag trivs väldigt bra på mitt jobb. Även om jag anser att heltid är slöseri med tid. Jag ska bara jobba heltid tills jag ger ut min *host* bestseller.
       .

Ny dag, nya... eh, möjligheter?

Gårdagen slutade ju inte så bra eftersom jag fick en tillsägelse av en av gruppcheferna. En tillsägelse som jag inte skulle ha eftersom jag inte tycker att jag gjort fel. Men det tycker den här chefen. Fast det är ju för att hon vet att hon gjort fel.

Jaja. Jag har (inte alls) släppt det och jag ser (inte alls) fram emot att gå och jobba. Det är faktiskt så att jag känner att jag vill söka nytt jobb. (Läs: säga upp mig och ägna mig åt mer betydelsefulla saker)

Om min gruppchef varit på plats skulle jag bett att få prata med henne idag. (Och tårarna skulle spruta). Nu är hon tillbaka på måndag. Det är bra. Då har jag hunnit lugna ner mig och kanske inte börjar gråta så fort vi går in och stänger dörren om oss. Jag är en lipsill! En känslig sådan.

Jag önskar jag kunde säga att jaja, det ordnar sig. Och det vet jag att det gör. Men innan dess kommer jag gå och vara långsint.

Och idag har jag passning på telefonen till klockan 17.00. Kommer inte vara hemma förrän strax efter sex. (Bättre än på förra jobbet där jag slutade 20.00 på tisdagar!)

Ok. Nu hinner jag inte blogga mer, har ett hår som måste tyglas.
        .

måndagen den 15:e augusti 2011

Ett älta min ilska-inlägg

Den ena gruppchefen (inte min, för hon är snäll) bad mig stänga dörren när jag kom in för att fråga en sak idag. Konstigt tänkte jag, vi ska ju inte prata hemlisar. Men det skulle vi.

Hon började med att säga "Det här mailet där du tjallade på mig - om det nu var på skämt eller inte - det är inte ok. Man tjallar inte på sina kolleger. Man håller sin egen skit." Ungefär ordagrant så, sa hon. Samtidigt som hon har en ton som är rätt hård. Den tonen har hon alltid, hon är liksom hård som person, men när det var riktat mot mig, personligen - och dessutom helt felaktigt - då kändes det som om varje ord var en örfil. (Lätt överdrivet, men ändå.)

Och mailet då, där jag "tjallade"?

Så här var det - och om det verkar rörigt så skit i det - jag skriver det här för att få älta och inte så mycket annat:

En kund ringde i förrförra veckan, på fredagen. Det är vår allra besvärligaste kund som till och med de gamla rävarna som jobbat i hundra år skyr! Henne fick jag, och det var inte första gången så hon visste att jag är ny.... Hon talar om för mig att jag ska gå och fråga NN för hon är väl insatt i ärendena. (NN är den här gruppchefen då). Och sedan återkomma till kunden.

NN var inte på plats så jag skickar ett mail med frågorna som kunden ställt. 

På eftermiddagen, ett par timmar innan hemgång frågar jag NN personligen om hon kollat på mailet, för jag behöver info för att återkomma till kunden. Vill ha det gjort innan helgen och så...

"Jag tar det, jag ringer henne. Mig vågar hon inte skälla på" säger chefen.
Skönt tänker jag! Den här kunden får mig att känna mig som sju år gammal och missat att göra första hemläxan.... Hemskt!

På måndagen ringer kunden och ber att få prata med mig. Och hon frågar uttryckligen om jag inte pratade med NN i fredags. Uppfordrande. Då säger jag som det är, att jag bollade över frågan till chefen och att hon lovat att ringa. Och jag lovar kunden, som är väldigt angelägen, att jag ska be chefen återkomma när hon är tillbaka på kontoret. Gott så. Kunden nöjer sig motvilligt.

Då mailar jag gruppchefen att kunden ringt och jag använder (tyvärr, kan tyckas så här i efterhand) ordet skvallra. Inom citationstecken, så att hon skulle förstå att jag var tvungen att tala om för kunden att jag bett henne ringa. Jag borde ju skrivit att kunden ringt, "ringde du aldrig henne?" men det kändes lite väl fräckt och lite väl skriva på näsan, för det var ju uppenbart att hon inte hade ringt.

Ett par timmar senare meddelar min chef att den andra (den aktuella) gruppchefen är borta veckan ut! Shiiiiit, tänker jag, varpå jag ringer upp kunden och meddelar att chefen tyvärr inte är tillbaka förrän om en vecka. Kunden blir inte glad! Men vad ska jag göra?


Idag fick jag höra att skvallra gjorde man minsann inte och att man håller sin skit för sig själv. 
Jag blev så jävla paff. Och så jävla (ursäkta språket) förnärmad. Och arg. Och förbannad. Och ledsen.

Tyvärr är jag så himla känslosam, så att försöka förklara mig i det läget hade fått mig att börja gråta! Jag kan inte bli arg eller upprörd utan att börja gråta. Och det sista jag ville just då var att storma ut ur hennes rum med rödgråtna ögon. (Och är det någon det syns på att hon gråtit så är det mig. Syns väldigt väl.) Dessutom överlade jag snabbt med mig själv och insåg att hon inte ville att jag skulle förklara mig. Det fanns inte utrymme för det. Jag tror att hon är väldigt medveten om att hon gjort fel, men kan inte riktigt stå för det. 

Om hon nu inte hann ringa kunden kunde hon väl bett mig göra det? Hon måste ha glömt bort det innan hon gick. Hon kunde återkopplat till mig, låtit mig ringa och försöka förklara och så hade det varit bra med det. Men nej.

Och nu sitter jag här och är så jävla uppretad! Även om det börjar gå över lite grann. Men fortfarande känner jag nästan gråten i halsen.

Så. Det var skönt att skriva av sig. Nu ska jag laga mat.
         .


Arg

Är så arg.

Nej förresten. Inte arg - förbannad!
Har fått skit som jag inte skulle ha.

Aaaarrrrgggghh.

Gladare

Haft lunchdate. Ätit för mycket. Nu sova. Jobba! Jag menar jobba.

Är klockan halv fem snart?

Någon har åldrats över natten

Och blivit en sisådär trettio år äldre. Så himla roligt då.

söndagen den 14:e augusti 2011

Håhåjaha

Söndag. Ingen kul historia.

Av skrivandet blev det intet, men jag är vid gott mod. Jag struntar helt enkelt i att skriva, tills jag haft min utställning - som tar mycket tid och energi just nu (tid såsom att bekymra mig och oroa mig alltså, suck.) Skulle jag få akut skrivlusta får jag ju naturligtvis lov att skriva! Men jag ska inte tvinga mig själv och inte heller ge mig dåligt samvete. Snällt va!

Och utställningen ja. Usch vad jobbigt. Orkar inte tänka på den nu.

Jag och mina tjejer åkte till Allum förut. Med hopp om att komma hem med lite artificiell lycka. Och delvis gjorde jag väl det. Stolsdynor à 29:- st, två söta muggar från Indiska och ett genomskinligt nagellack. Och så en scarf för halva reapriset - 30:- - det kallar jag fynd!

Men helt nöjd är jag inte. Men jag är inne i en gnällperiod nu så det spelar ingen roll vad jag gör eller inte. Jag är bara sur och grinig ändå. Himla kul typ, typ.

Jag går och sover i stället.
      .

Det kanske saknas bränsle?

Jag ska ju skriva idag. Men det vill sig inte. Inte alls. Det enda jag skrivit är ett synopsis (som jag redan skrivit en gång förut.)

Blir så trött.

Testar med en kopp starkt kaffe och en Dajm. Det är, om inte annat, gott.
          .

Söndag

Det var inte länge sen det var söndag. En vecka går vansinnigt fort. Och det känns som att det bara går fortare och fortare. Till och med mina barn tycker att tiden går fort. När jag var liten gick tiden alltid långsamt.

Jag tycker inte om när det rusar fram så här. När ska jag hinna leva? Inte bara vara och jobba och sova och äta och städa och ibland njuta i trädgården och växthuset, utan verkligen leva; känna att jag är i harmoni med mig själv och andra.

Det är något fel på det här ekorrhjulet jag hamnat i. Det snurrar för fort. Det måste bromsas!
      .

lördagen den 13:e augusti 2011

I morgon gör jag omvänt

Jag får inte lov att köra igång en endaste maskin med tvätt innan jag skrivit på min bok. Idag har jag gjort alla (mer eller mindre påhittade) måsten först och när jag väl satte mig för att skriva tog det stopp. Inget av värde ville komma ut...

Nu ska jag sova och i morgon hoppas jag på bättre skrivlycka.
     .

Träning botade mitt dåliga humör

Jag kände mig uttråkad, sur och rastlös. Så jag tänkte ge mig ut och powerwalka. Väl ute insåg jag att jag var för pigg i kroppen - och hade för mycket överskottsenergi, en löptur fick det bli. Och gud-i-himlen vad skönt det var! Efteråt alltså. Medan jag sprang var jag bara mörklila i ansiktet och jättetrött.

Nu ska jag skriva på min bok. Förhoppningsvis har jag lärt mig lite sen jag skrev förra texten, den är inte något att skryta över (och varför jag la ut den förstår jag inte? Men det kan inte bara vara hög kvalitet på det jag skriver *harkel*)

Nähä. Om jag skulle ta och sätta igång då. I alla fall öppna Word och börja knacka ner några ord. Borde verkligen. Borde. (Skriver jag 'måste' kommer jag garanterat inte att skriva ett ord.)

Så.

Nej. Inga mer så eller meningslösa Nähä. Nu. Nu kör jag.
        .

Text

Hittade en text jag skrev för drygt ett år sen, när jag gick en skrivarkurs. Lägger ut den här, om någon är intresserad av att läsa.



”Kristin! Hej!”
Kristin vände sig om när hon hörde sitt namn. Det tog en tiondels sekund att känna igen ansiktet som log mot henne. Charlotte, hennes bästa väninna från studietiden log med hela ansiktet. Det var länge sedan de sågs, men hon var sig lik med sin ljusa hy och sitt långa lockiga röda hår.
”Men hej! Det var inte igår. Vad kul att se dig! Hur är det?”
De kramade om varandra.
”Jo, tack, det är bara bra. Själv då? Du ser fortfarande oförskämt fräsch ut”. Charlotte log stort mot Kristin.
”Tack. Jo, det är bra med mig. Det rullar på”. Kristin kände hur hon rodnade, hon hade alltid haft svårt för att ta komplimanger.

Charlotte började fråga ut Kristin om Johan och barnen och Kristin svarade glatt. Hon visste att Charlotte aldrig önskat sig egna barn och inte heller skaffat några, men hon hade alltid varit intresserad av och tyckt mycket om Kristins barn. Det var genom Charlotte som hon och Johan träffades för femton år sedan. Charlotte var sedan många år gift med en flera år äldre man och Kristin hade aldrig riktigt lyckats klura ut om hon var lycklig med honom eller inte. Men han var förmögen och verkade väldigt snäll så hon antog att de hade det bra. Charlotte pratade hellre om andra än om sig själv.

”Hur är det på jobbet då? Är det mycket att göra?” Charlotte bytte ämne.
”Ja, det är rätt hektiskt just nu. Eller ja, som alltid, faktiskt” Kristin skrattade och himlade med ögonen.
”Själv då? Jag läste att du hade ett jobbigt mål just nu.”
”Om jag har! Det är fruktansvärt jobbigt just nu, men samtidigt otroligt spännande.
Jag går och längtar efter att helgen ska ta slut så jag får ta mig an målet igen!
”Det betyder ju att du har ett jobb som du trivs med” sa Kristin.
”Ja och det är jag väldigt tacksam för. Fy för att jobba med något som inte är roligt. Jag hade aldrig stått ut!”
”Nä, det hade varit jobbigt...” Kristin visste att hennes ansiktsuttryck avslöjade henne och hon såg i Charlottes ansikte att hon såg det.
”Hur… trivs du?”
”Bra, antar jag…” Kristin tvekade. Hon hade funderat mer och mer över sin situation de senaste månaderna. Vaga tankar hade vuxit sig stora och starka och börjat ta över hennes
medvetande. Hon kunde inte längre blunda för det faktum som började te sig allt mer klart.
”Jag vet att jag inte ska klaga, egentligen. Jag har en bra tjänst på en väldigt bra byrå. Det händer alltid något kul och spännande. Jag trivs med mina kolleger och jag tjänar bra…”
”Men…?” Charlotte såg uppriktigt intresserad ut.
”Men… jag vet inte.” Kristin tystnade och stirrade i fjärran. ”Jag känner… jag känner att jag vill göra något annat ibland.”
”Som..?”
Kristin tvekade. Skulle hon öppna sig för Charlotte och berätta om sin dröm eller skulle hon låta det stanna hos henne själv, som en hemlig dröm? Hon tittade på Charlotte och mötte hennes blick. Den var stadig och den såg rakt in i Kristin. Innan hon hann tänka färdigt började hon berätta.
”Jag vill bli keramiker.”
”Oj! Keramiker? Det var oväntat!”
”Ja, jag vet. Jag är förvånad själv. Men det är något som jag alltid älskat att göra och något
som jag alltid velat syssla med, mer än bara som hobby. Jag vill ha en egen keramikverkstad och helst flytta ut från stan och ha en gårdsförsäljning. Kanske hyra ut plats till andra konstnärer för att få ihop till hyran. Kanske jobba med juridik på distans. Ha några hönor som värper färska ägg. Odla sallad och grönsaker och frukträd.” Kristin blev nästan förvånad över den starka längtan som for genom henne när hon berättade. Hon tittade på Charlotte för att se hennes reaktion. Hon såg uppriktigt intresserad ut. Inte en tillstymmelse till arrogans eller nedlåtenhet.
”Kan du dreja?”
”Ja. Jag gick en kurs när barnen var riktigt små. Jag behövde komma hemifrån ibland så jag gick på söndagarna. I två år höll jag på och jag har saknat det oerhört mycket sen jag slutade.”
”Vad är det som hindrar dig?”
”Från att flytta ut från stan? Det är ju först och främst Johan och barnen. Och så är det mitt
jobb. Och kraven från omgivningen. Det skulle inte anses korrekt i våra kretsar att säga upp sig från sitt liv och flytta ut på landet och leva som en bohem eller konstnär. Inte när man lever det perfekta livet.”
Kristin viftade med bägge händernas pek- och långfingrar i luften när hon uttalade de sista orden.
”Nej, det förstås. Men om du struntar i vad vänner och bekanta tycker och tänker då? Vad
säger Johan?”
”Jag har inte berättat för honom.”
Tystnad uppstod. Kristin kände en blandning av lättnad och skam bröstet. Hon ångrade att hon berättat för Charlotte, men var samtidigt glad över att ha lättat sitt hjärta.
”Charlotte, snälla, säg inget till någon. Det är bara en fånig dröm jag har. Livet går i vågor och ja… jag vet inte men just nu är jag väl lite låg. Det går över.”
”Men snälla du, såklart att jag inte säger något. Vill du prata fler gånger så är det bara att höra av dig. Jag lyssnar gärna och kan jag hjälpa dig på något sätt så gör jag gärna det.”
”Tack.” Kristin nästan viskade. Tårarna brände bakom ögonen och känslorna var i ett enda kaos. Vad var det med henne? En fånig dröm kan väl alla ha. Hon visste att många andra advokatfruar längtade bort ibland. Varför denna häftiga känslostorm.
”Snälla Kristin, vi kan väl ses i nästa vecka. Kanske nästa helg? Gå ut och äta, eller träffas hemma hos mig och bara prata. Dricka vin och prata ännu mer. Jag tror du behöver det, och jag lyssnar mer än gärna. Jag tycker att din dröm låter underbar.
Kristin kunde inte svara, hon bara nickade medan strupen snörde ihop sig. Hon kramade sin väninna hårt och länge.
”Vi hörs. Ringer inte du så ringer jag. Okej?”
Charlotte tittade på Kristin och hennes blick sa att hon trodde på henne. Kristin log och nickade och blinkade bort några tårar som envist ville tränga fram i ögonvrån.
”Ta hand om dig.”
Charlotte försvann snabbt i folkmängden och Kristin försökte få kontroll över gråten som hotade ta över hela henne. Hon svalde hårt och blinkade hastigt medan hon banade väg genom fredagsglada människor. Ungdomar med klirrande systemkassar och förväntansfulla miner och medelålders män och kvinnor som var på väg någonstans, antingen hem eller till restauranger.

Kristin funderade på vad Charlotte tänkte om henne just nu. Tyckte hon att hon var en drömmare, en svag person som inte orkade med helt vanliga krav i sin egen vardag? Kanske tyckte hon att hon fick skylla sig själv som skaffat man och barn. Kristin skakade av sig de negativa tankarna och försökte sondera sina känslor. Var hon egentligen orolig för vad Charlotte kunde tycka? Eller var det något annat som låg och tryckte? Kanske var det oron över att hon faktiskt inte pratat med sin egen man om sina drömmar. Hon visste att han helst ville att hon utbildade sig till advokat. Att det faktiskt klingade lite högre än jurist. För hennes egen skull, hade han sagt. Hon visste inte om han menade det för hennes skull eller om det var han själv som ville ha en advokat som hustru. Just nu struntade hon i vilket. Hon insåg att hon var evigt trött på allt vad juridik och rättsfall hette och om hon fick bestämma skulle hon säga upp sig från jobbet med omedelbar verkan. Det hade funnits en tid i hennes liv då hon verkligen brann för rättvisa i samhället. Men nu, många år senare, gjorde det henne bara trött. Livet var inte rättvist och skulle aldrig bli det heller. Hon kunde inte förändra världen. Handväskan surrade till mot revbenen. Ett SMS. Förmodligen Johan som undrade varför hon inte kom hem.
Hej! Så kul att träffa dig. Måste ses snart igen! Måste spinna vidare på din dröm – låter underbar. Ha en trevlig helg så hörs vi i veckan. Kram kram Ch.
  Kristin log och kände värmen från väninnan sprida sig i bröstet. Hon insåg hur mycket hon tyckte om Charlotte och hur mycket hon hade saknat henne. Ett styng av dåligt samvete högg till i bröstet. Hon hade låtit man, barn, hem och karriär ta all hennes tid. Hon hade nästan helt struntat i de få vänner hon hade. En tacksamhetens tanke till slumpen eller ödet, eller vad det nu var som sett till att de båda väninnorna befann sig på samma plats vid just det ögonblicket. Återigen fick hon svälja hårt för att mota bort gråten som ville upp i halsen och hon fick blinka några gånger för att hindra tårarna från att välla ut över kinderna.
  Hon skyndade på stegen, hon ville hem och krama sin familj och sen berätta för Johan. Det var inte mer än rätt att han fick höra om hennes tankar och drömmar. Men hon skulle nog inte kunna berätta hela sanningen med en gång. Det fick komma lite i omgångar, så att han vande sig vid tanken på att hans fru närde konstnärsdrömmar. Kanske skulle hon ta och anmäla sig till en keramikkurs också, för att friska upp minnet och kanske knyta lite värdefulla kontakter. Hon kände sig upprymd vid tanken på keramikkurs och fick hejda sig för att inte springa sitt snabbaste sista biten hem. Den nya energin som hon kände överraskade henne och för en sekund kände hon sig stark och oövervinnerlig. Nu skulle hon ta tag i sitt liv, börjar göra saker som hon tyckte om och som var roliga. Det skulle även Johan och barnen vinna mycket på.

Jamen dåså

Maken är hemma, sen ett par timmar tillbaka. Torpet är sålt! Inga papper är skrivna ännu, men de har tagit hand på det. Vi ska skicka ner papper som de ska skriva under och så ska de betala in pengar på vårt konto. Eller något sådant.

Sen ska vi bara ro nästa affär i hamn. Köp av Farfars hus. Men det tar vi en annan dag.

Just nu är det fotboll på tv. Och med två fotbollsnördar i familjen är det högljutt värre lite titt som tätt. Primitiva läten och så. Usch.

Usch är också att jag är så förbannat uttråkad. Jag har tvättat och hängt tvätt och nu återstår nedplockning och vikning. Och jag kan inte tänka mig något tråkigare just nu. Det skulle vara att räkna matte i så fall.

Undrar om jag ska sätta mig för att skriva på boken? Då finns chans att tvätten blir vikt.
         .

Här ska jag dricka mitt kaffe

Det har börjat bli lite varmt där nu, men inte för varmt, och med öppen dörr kommer det in lite frisk luft - ljuvligt! Tomaterna, som inte syns i bild, är gudomligt goda (för att vara tomater, som jag i vanliga fall inte gillar särskilt mycket), någon mer gurka blir det inte heller, men plantan mår bra och är fin. Än så länge.

Även melonplantan är fin (påminner väldigt mycket om gurkplanta faktiskt) och hade en blomma häromdagen, nu är blomman borta och någon melon verkade den inte ha lämnat efter sig. Och snart är hösten här och kylan med den. Säsongen är kanske snart slut? Men en kopp kaffe kan lätt avnjutas där även kyliga höstdagar. Är det bara sol blir det varmt och gott där inne.




Maken ringde nyss, han var framme i Småland nu, efter knappt två och en halv timmes körning. Inklusive ett stopp vid tappen i Nässjö för inköp av kaffe. Han får säkert en kopp kaffe av mina farbröder (som förvaltar nyckeln när vi inte är där). De gillar att sitta och tjôta lite.

Nähä, kaffe var det ja. Huvudet skriker efter en kopp eller två nu.
 .

God morgon älskade lördag!

Maken åkte iväg utan mig. En solig dag vill jag vara hemma, inte sitta i en bil i nästan sex timmar. Visst är jag jättenyfiken på de som är intresserade av torpet, men inte tillräckligt. Stackars maken får åka själv. Men det kanske är skönt att slippa sitta och lyssna på mig?

Han kommer hem i eftermiddag/kväll igen. Då ska vi dricka vin. Jag måste nog ta mig till affären och handla något ätbart också. Men det tar vi sen.

Nu väntar jag på att tvättmaskinen ska bli klar så att jag kan hänga ut tvätten och köra igång en omgång lakan. Perfekt att tvätta lakan när de kan hänga ute. (Undrar om man skulle kunna spara alla smutsiga lakan  över vintern och tvätta dem på sommaren bara? Dum idé förstås. Men jag gillar inte att tumla tvätt, helst inte lakan. Som tur är byter man inte lakan varje vecka...)

Jag väntar också på att mina tjejer ska vakna och vilja äta frukost. Sonen är vaken. Han vaknar nästan alltid tidigt. Minsta tjejen däremot kan sova till klockan tio om jag inte väcker henne innan.

Resten av dagen då? Tvätt ska jag ägna mig åt. Kanske skura ett par badrum. Förmodligen cykla ner till affären med barnen och handla mat och godis.

Växterna ska få lite av min tid också, liksom min kommande bok (aj, högmod lär visst gå före fall, men jag är lite kaxig av mig och kallar därför min lilla text för en kommande bok)
     .

fredagen den 12:e augusti 2011

Ni får vara försökskaniner nu

Jag lägger ut lite text. Och jag ser redan nu att det behövs en del arbete med den. En annan dag.


”Hej. Det var inte igår.” Hans röst. Mjuk stämma. Han tog ett försiktigt steg emot henne och gjorde en ansats till att ge henne en kram. Instinktivt tog hon ett lika försiktigt steg emot honom, beredd att möta kramen om den skulle komma.
”Hej.” sa hon, samtidigt som hon kände att hon trampade honom på tårna. Hon mumlade förlåt samtidigt som hennes mun hamnade i hans uppknäppta jacka. Hans doft var annorlunda mot förr. Den hade… mognat. Det fladdrade till i magen på Kristin och hon kände sig nästan illamående. Vad var det som hände?
Hans grepp om henne var hårt, men inte hårdhänt och hon undrade om han kanske hade saknat henne. Eller så var han bara glad att se henne efter så lång tid. Hon ville att han skulle släppa taget om henne samtidigt som hon visste att hon skulle sakna hans famn i samma sekund som han släppte henne. Vad ville hon? Varför gjorde han så här? Och varför reagerade hon så kraftigt?
Han släppte henne och hon visste inte hur lång tid som passerat, hon visste bara att hennes kropp ville att han skulle omfamna henne igen.

Hej ni med skräpkommentarerna!

Vad får er att tro att jag skulle förstå vad ni skriver? Ni skriver ju oftast på ryska. Några gånger är det på något som liknar engelska men då är det å andra sidan en massa onödiga bokstäver som liksom mest liknar gurglande ljud. Någon enstaka gång har jag lyckats klura ut att det handlar om Viagra. (Och i detta nu, när inlägget publiceras, rasslar det väl till och landar några skräpkommentarer till).

Om ni inte förstod det innan så kan jag berätta det nu: de slängs. De fångas upp i Bloggers utmärkta nät och jag går in på fliken skräpkommentarer lite då och då och kryssar i att alla ska raderas och sen är de pyts väck! Ni ska också veta att jag inte är det minsta intresserad eller ens nyfiken på vad era kommentarer handlar om. De går direkt i papperskorgen utan att passera Gå.

Nu vet ni. Men ni läser förmodligen inte min blogg så det kvittar ju detsamma. Men om, helst ni ryska kommenterare, om ni av en händelse läser här: Do not bother leave a comment - I don't care! AT ALL!

Fast uppenbarligen lite, eftersom jag skriver det här inlägget.

Nu ska jag dricka vin. Drink wine. That's my paradgren. I have also been to Russia. When Saint Petersburg was called Leningrad. I was drunk almost every night. The Russian vodka and Champagne was easy to drink. And one night I was lost. Åt helvete very lost in a very foreign city, and I was so scared I almost peed my pants. (Det där sista var en överdrift men det behöver inte ryssarna veta! Men rädd var jag. Otroligt skräckslagen...) Men nu ska jag verkligen dricka vin och ha det lite skönt...! Lovely lovely fredagskväll!
      .

FredagFredagFredag!

ÄlskarÄlskarÄlskar!

Idag har varit en bra dag. Mindre bra var att jag inte hann med allt jobb jag skulle, men det berodde på att jag gick hem tidigare för att förlänga helgen och det kommer ju nya arbetsdagar nästa vecka tyvärr så då kommer jag nog hinna med utan någon allt för stor stress, hoppas jag.

Förutom att jag inte riktigt hann med allt så har det varit trevligt. Stor del i det har ju det faktum att det är fredag!!! Vi var ett gäng som gick iväg och handlade sallad på lunchen och sen satt på innergården och åt - himla mysigt och skönt i solskenet - det var bara vinet som saknades!

Det här med sallad är lite nytt för mig... jag har tyckt att det har varit sådär att äta som lunch. Tills nu! Det är ju perfekt mat. Nyttigt, gott och så blir man behagligt mätt.

Och när vi är inne på mat; snart är det dags för middag/kvällsmat och ikväll blir det svindyra räkor - måtte de vara goda, jättegoda - aioli och vitt jättegott vin. Sen blir det tidig sänggång för den här förtida tanten.

I morgon blir det visst ingen tur till havet som jag tänkt, sonens fotbollsträning är tydligen i gång igen och dessutom ska maken ner till Småland och visa torpet för potentiella köpare. Kanske är jag en snäll och omtänksam fru och följer med som sällskap (jag är ju också nyfiken på våra potentiella sommargrannar förstås). Vi får se. Det finns ju tvätt att strunta i hemma. Städning att strunta i. Och plantera om mina pelargoner kan jag göra på söndag, vilken vecka som helst.
    .

Inte bara nya...

... utan också väldigt sköna! Dessutom var de på rea! Hush Puppies - såå sköna!

"Där stod han"

Här kommer lite text. Lite taget ur sitt sammanhang. Eller snarare, taget ur luften för det finns inget sammanhang. Men kanske kommer jag jobba vidare på texten, eller så gör jag inte det. (Texten är förinställd så risk finns att den inte publiceras alls.... vilket hände en annan gång. Texten låg som ett utkast trots att tiden för publicering passerats med flera timmar. Märkligt.)



Hon kände hur hon hastigt drog efter andan i samma sekund som hjärnan registrerade och bekräftade vem det var hon såg. Hjärtat liksom tappade takten och började slå med helt fel rytm. Hon hejdade en impuls att lägga handen på bröstet, som för att lugna hjärtat. Det knöt sig i magen som om hon precis fått ett hårt slag.  Varför reagerade hon så här?
Så många år som gått och ändå visste hjärtat precis hur ont det hade gjort. Hur ont det fortfarande gjorde, tydligen.
Hon blinkade snabbt för att hejda de tårar som brände i ögonvrån från att rinna över kanten. Inte gick det att stå här på gårdsplanen och gråta. Det var ju evigheter sen de senast träffats. Hon var ju dessutom gift sedan länge. Lyckligt gift för övrigt. Hon hade inte ägnat honom en tanke genom alla åren som gått. Inte särskilt mycket i alla fall. Eller hade hon? 

torsdagen den 11:e augusti 2011

Vad det det smartaste jag kunde komma på?

Jag kom hem. Trött och hungrig, i vanlig ordning. På spisen stod en form med folie över sig och under folien låg sex pannkakor.

De värmde jag och åt upp.

Hej och hå vad jag ångrar mig. Magen är inte gladare idag än vad den var igår och igår var den inte jätteglad. Det är inte så att jag blir dålig av att äta mjöl, men jag blir kass i magen. Och nu när magen redan var obra krävs inga större studieskulder för att lista ut hur den är nu då.

Och så är jag vansinnigt trött och sömnig. Och varför inte - det är ju fredag i morgon och då kanske det är dags för den gamla hederliga fredagshuvudvärken! Hej hopp vad det är roligt att vara jag ibland! Inte.

Och skrivandet gick inte heller bra. Det ville inte komma sig något bra genom fingrarna. Och det bidde bara 401 ord. Inge bra.

Hemnet är ett nöje

Min syster och jag brukar roa oss med att maila varandra och tipsa om bostäder på Hemnet. Inte för att vi är på jakt efter bostad, utan för att vi vill gotta oss åt alla fula inredningsdetaljer som finns! Allt ser ju så mycket värre ut på bild än i verkligheten. Ja, vi är rätt lättroade av oss, tack och lov!

Idag hittade jag något som inte bara var fult utan också fruktansvärt opraktiskt. I köket, mellan diskbänk och överskåp, hade de satt upp spegel i stället för kakel eller för all del plexiglas. Men spegel!? Och i klarglas inte rökfärgat. Undrar hur den ser ut efter att man sköljt av sallad, hällt av pastavatten, diskat ur stekpannan? Jag kan tänka mig. Och jag tänker: usch!

Får man låna bilder från hemnet och lägga ut i en blogg? Jag fick precis en idé om att börja blogga om fula hemnetbilder. Raljera lite. Inte snällt, kanske. Kanske inte heller roligt när jag tänker efter. Men när min syster och jag påpekar fuldetaljer för varandra så har vi riktigt roligt!

Länk till huset: http://www2.bjurfors.se/bilder.aspx?OBJGUID=3SN40F4JTLA304RA&OBJTYPE=CMVilla

      .

Samtalet med chefen

Gick jättebra!

Fåniga jag var nära att börja gråta för att jag blev så rörd av omtanken. Shit! Hon bryr sig om hur jag trivs och vad jag tycker och tänker och känner! Ingen chef som jag haft tidigare, har någonsin varit så närvarande som hon är. Och mänsklig är hon. Rolig. Och hon verkar älska att vara chef. Inte på något bossigt sätt, utan på ett omtänksamt sätt.

Hon lyssnar verkligen och nu hade jag ju bara gott att säga (eftersom jag kommer från ett riktigt r**hål till arbetsgivare) men jag tror att hon faktiskt skulle lyssna och agera även om jag kommit med negativ kritik.

Jag kom på i efterhand att jag skulle vilja klaga på mitt oergonomiska tangentbord, men jag ska nog ta det när jag blivit fastanställd!

Min chef har en förmåga att vända negativa saker till positiva. Jag vill inte gå in på tråkiga detaljer här, men efter mötet kändes allt mycket bättre!

Men jag tycker fortfarande att ett deltidsjobb är att föredra. Mer fritid åt folket!
         .

Lunch...

Vad är jag sugen på?! Vet inte. Om en kvart bör jag ha tagit reda på det.

Gud vad hungrig jag är. Och om ett par timmar ska jag ha avstämningsmöte med chefen. Det blir spännande.

Meeeneh!

Det är ju roligt att jobba! När jag väl är här har jag ju riktigt trevligt.

Men jag tycker fortfarande att det är waste of time att jobba heltid.

Jag. Ska. Bli. Författare.
Eller fotograf.
Eller lyxhustru.

Inte springa till bussen

Igår kväll orkade jag inte duscha så det fick jag göra i morse istället. Ett tag tänkte jag hoppa över det, men nej, med tre dagar sen senaste dusch kändes inte ok. Så snabbt in snabbt ut.

Och jag var i god tid till bussen. Inte ett enda springsteg. Dessutom till den tidigare av de två jag brukar rusa till.

Betyder det att detta blir en bra dag?

onsdagen den 10:e augusti 2011

Hej problemmage

Och i detta nu, precis nu, kom jag på det: Jag åt vitt bröd igår. Varmt. Med Bregott och flingsalt. Mmmmuuuummmmmssss. Tills idag då. Det ska ut en tegelsten genom mina bakre regioner. Not so very najs.

Bröd (gjort på vetemjöl) i kombination med stressmage och mycket att göra på jobbet blir dum-mage.

Lavemang kanske?
    .

Funderingar en onsdag

Gud så trött jag var när klockan ringde. Ville bara fortsätta sova.

Det här med att jobba åtta timmar om dagen, fem dagar i veckan. Det kan inte vara sunt. (Jag jobbar visserligen "bara" 7,37 per dag, men ändå. Fullt tillräckligt.)

När är den där fritiden som alla pratar om, då man ska hinna förverkliga sina drömmar, och må bra?