Jag är väldigt lättroad. Nästan så jag blir trött på mig själv ibland. Jag kan skratta åt... små, små småsaker. Som att å ä och ö byts ut till kinestecken i ett mail! *skrattar*
Och så skrattar jag åt felskrivningar! Och felsägningar, ska vi bara inte prata om! En gång på jobbet fick jag avbryta ett samtal jag hade i telefon för personen talade så trasigt! Jag kan ju inte gärna skratta folk rakt i örat. Och när jag inte klarar av att behärska mig, och sekretessknappen redan är nedtryckt, och personen ropar "Hallå? Hallå?" då måste jag ju lägga på. Samtal kan ju brytas bara sådär. Ett träd trillar ner på ledningen. Gatubolaget gräver av en kabel. Allt kan hända.
Helst vill jag inte tillägga detta men jag gör det ändå: Jag är inte på några sätt fullkomlig själv, jag skriver fel, och jag säger fel, det är jag medveten om. Men jag jobbar på att bli perfekt! *slänger nonchalant med det ytterst perfekta hårsvallet*
Mest av allt skrattar jag åt folk som ramlar. Ja, jag vet, det är lågt och det kan hända att folk skadar sig och blablabla. Jag önskar aldrig, eller i alla fall sällan, att folk ska skada sig, jag är oftast rätt snäll av mig. Men jag skrattar när folk trillar, det är bara så! You Tube, I love you!
Och när det väl har hänt, att någon har snubblat till (ja, det räcker att en person snubblar lite roligt - så lättroad är jag) då kan jag skratta länge åt det!
Idag på bussen höll en kille på att tappa balansen mitt framför ögonen på mig. En ung, jättesöt och väldigt trendigt klädd kille skulle precis sätta sig på det låga sätet vid barnvagnsplatsen när bussen startar med ett riv! Killen tar ett par snabba, klumpiga steg fram i bussen för att inte trilla, väl där bromsar bussen och killen tar två steg bakåt! Sen sätter han sig!
Och jag hör mig själv fnissa till, ordentligt! Tur att jag inte var snuvig, då hade killen fått det i håret. Sen sitter jag med ett brett leende, hoppande axlar och försöker febrilt komma på tråkiga saker att tänka på, för att inte börja gapskratta! Alltmedan jag tackar min lyckliga stjärna för att det inte var jag som snubblade till!
Ack så mänskligt.
SvaraRaderaJag är likadan.
Små pyttesaker kan göra mig alldeles röd i ansiktet och med tårarna rinnande skrattar jag eller försöker undvika att skratta.
Ofta är det bara jag som tycker det roliga är roligt.
Så kul är jag.
Man har aldrig roligare än man gör sig.
Jag och Maken (som är likadan) satt i kyrkan på en körkväll (kompis i kören, vi ville visa intresse trots kyrkligheten) och mitt i allt fick vi ett vansinnesfnissanfall.
Vi satt som ovänner och dumstirrade åt var sitt håll.
Sen hörde vi ett halvkvävt fniss och så var vi igång igen.
Pinsamt. Men kul.
För oss.
nu sitter jag här och fnissar, för jag har bilder i mitt huvud om hur du såg ut på bussen och tänker att tur att inte jag satt bredvid
SvaraRaderaUlrika;
SvaraRaderaFniss! Nä! Man har inte roligare än man gör sig! Om inte någon annan roar en vill säga! =)
Tur ändå att man är lättroad!
Lotta;
Jag håller nog med om att det var tur att du inte satt bredvid! =)
Mmm, och vet man att man inte bör/får skratta så är det ju liksom kört... =)
SvaraRaderaJamen det ÄR ju jätteroligt när någon ramlar. Jag menar att det SER så roligt ut. I går ramlade jag själv. På ett övergångsställe mitt i trafiken på Götaplatsen. Inte fullt lika kul för mig kanske men efteråt så skrattade jag faktiskt åt det också. Eller när jag går in i stolpar (väldigt vanligt!). Det gör ju så in i helvete ont just i stunden och då skrattar jag inte. Men en stund senare när jag tänker på hur det måste sett ut kan jag nästan inte sluta skratta. Åt mig själv. Jag är nog också rättså lättroad.
SvaraRaderaJag älskar också när folk ramlar.
SvaraRaderaF'låt Gud...jag skall bli snäll.
Vilken dag som helst.