Nu är det jobbigt

Lilltjejen har klagat över illamående och faktiskt stått bredvid toastolen utifallatt...

Och jag står bredvid, håller om, tröstar och ber till alla högre makter i hela universum att det inte ska bli magsjuka!

Nu sover hon igen. Men jag är inte lugn. Hela mitt inre är som ett oväder, ett jobbigt oväder, jag är nervös, jag är orolig, jag känner mig nedstämd. Jag försöker tänka positivt; det är inte the end of the world. Inte ens om hon börjar kasta upp. Det finns betydligt värre saker att drabbas av! Men ändå. Det går liksom inte att vända mina katastroftankar. Mörkret omsluter mig. Jag mår dåligt. Jag befinner mig på botten av ett djupt mörkt hål. Och jag vet att jag kan sjunka ännu lägre.

Jag är ynklig. Jag tycker otroligt synd om mig själv. Mitt liv har lite grann gått på grund just nu och känslan av att jag snart går under har gripit tag i mig. Och jag skäms lite, för jag behöver inte oroa mig för mitt barns hälsa som många andra föräldrar behöver göra (illamående är ju knappast en allvarlig sjukdom). Men just nu är det en klen tröst att det finns värre saker...

I min lilla värld är det inte många saker som är värre än magsjuka. Och då har vi inte (ännu) drabbats av det (och förhoppningsvis gör vi det inte heller).

Just nu är det inte roligt att vara jag.