Livet.
Fritids ringde, som sagt, och jag rusar iväg för att möta dottern. Efter ett par hundra meter inser jag att jag borde ta bilen i stället (och en plastpåse utifallatt) och vänder om och rusar hem igen, tar bilen och kommer till fritids. Ingen dotter där. Åker tillbaka och letar på småvägarna som finns i närheten, för att inse att jag har missat henne, hon har hunnit hem.
Typiskt mig. Hade jag fortsatt springa till skolan hade jag mött henne och följt henne hem. I stället fick hon gå ensam. Och jag fick skita ner luften med ännu fler avgaser.
Nu är hon hemma och ligger i sin säng. Blek, trött och "konstig i magen" och jag sitter som på nålar och hoppas och önskar och hoppas och önskar att det inte ska bli något mer.
Och är det inte typiskt? Influensavaccinering ska ske i morgon, sonen kommer med största sannolikhet att kunna gå i morgon och så blir kanske lilltjejen sjuk... Suck, pust och stön.
Ja, jag vet, det finns värre saker som kan hända, mycket värre... Men det är en klen tröst just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar